Svensk Israel-Information: Förenta Nationerna och Israel

Förenta Nationerna och Israel

| 2006-12-30 | ae | artikel |

Israels relation till FN

Israel har ett speciellt förhållande till världsorganisationen FN. FN var organet genom vilket staten Israel bildades men sedan dess har FN tyvärr varit en skådeplats för mycket antisemitism och skev Israelkritik. Israel har frysts ut från arbetet i regionala grupper och har därmed inte kunnat väljas in i några av FN:s styrande organ. Israel borde rent geografiskt tillhöra den asiatiska gruppen men har pga muslimska stater förvägrats en plats. Först år 2000 blev Israel tillfälligt medlem i den regionala gruppen WEOG (Western European and Others Group) och fick år 2004 nytt medlemskap beviljat. Israel är dock fortfarande inte en permanent medlem utan måste ansöka om nytt medlemskap var fjärde år.

Israel har också använts av en mängd länder från tredje världen som ett sätt att styra FN:s agenda från att belysa situationer i deras egna länder till att handla oproportionerligt mycket om Israel. Israel har varit en lätt måltavla för dessa länder i och med att dess isolering gjort att man inte kunnat motarbeta den agendasättning och det inflytande på FN:s arbete som de muslimska, och odemokratiska staterna har genom sin majoritet i FN. Av de västerländska och demokratiska staterna har det heller inte skett något avsevärt motstånd (förutom av USA) mot denna diskriminering av Israel på grund av att man haft mer att vinna på att inte arbeta aktivt för en rättvis behandling av Israel. En klassisk politisk kohandel har alltså skett på Israels bekostnad. Därav den mängd anti-israeliska resolutioner som tagits fram i generalförsamlingen och i många av FN:s andra organ utan att europeiska demokratier röstat emot dem. Läs mer om diskrimineringen mot Israel inom FN genom att besöka hemsidan för den välrenommerade organisationen UN Watch.

FN-resolutioner

Det är viktigt att skilja på resolutioner från Generalförsamlingen och Säkerhetsrådet då dessa har olika status folkrättsligt. Resolutioner från säkerhetsrådet har mycket större tyngd medan resolutioner från generalförsamlingen är av mer politisk karaktär och ofta ger uttryck för politiska värderingar som inte ska tas som folkrättsligt bindande. Resolutioner från säkerhetsrådet kan benämnas med nummer. Resolutioner från generalförsamlingen måste även benämnas med årtal eller vilken av generalförsamlingens sessioner den antogs då dessa inte utfärdas numeriskt i kronologisk ordning. Nedan följer de resolutioner som är viktigast vad gäller Israel och konflikten med dess arabiska grannar samt några som det ofta refereras till i Mellanösterndebatten.

Resolutioner från Säkerhetsrådet

Resolution 242 (länk) 22 November 1967
Är den resolution som säkerhetsrådet antog efter sexdagarskriget 1967. Den utgör en grundpelare i Mellanösternkonflikten. Tyvärr misstolkas och förvrängs denna resolution alltför ofta i politiska syften.

De viktigaste punkterna i resolutionen är:

o Israel ska dra sig tillbaka från områden ockuperade under den senaste konflikten.
o Att alla stater i regionen ska respektera varandras territoriella integritet, politiska självständighet och rätt att leva i fred inom erkända gränser och i säkerhet, fria från hot och våldshandlingar.
o Fri sjöfart
o En rättvis lösning av flyktingfrågan.

Resolutionen ställer alltså krav på alla stater i området, inte bara på Israel. Den kräver ju att arabstaterna ska erkänna Israel och dess gränser. Detta har ännu inte hänt utan alla arabstater förkastade resolutionen när den kom ut och det gjorde även PLO. Det skulle dröja ända till 1993 innan PLO godkände att denna resolution skulle gälla som förutsättning för framtida förhandlingar. 1967 fanns det inte ett erkänt palestinskt folk och de nämns därför inte i resolutionen. Resolutionen som den tolkas idag räknar dock även in palestinierna som en part.

Resolutionen var ett resultat av svåra förhandlingar och staterna i säkerhetsrådet lyckades bli eniga om att resolutionen skulle trycks på att en lösning på konflikten skulle ske genom förhandlingar. Av den anledningen lade man med vilje in ordet “områden” (se första punkten ovan) utan att definiera vilka områden det skulle gälla genom att t ex lägga skriva “de områden” eller “alla områden” som vissa förespråkade. Vapenstilleståndslinjerna från innan sexdagarskriget skulle utgöra utgångspunkt för de framtida förhandlingarna men man ansåg att den exakta framtida gränsen inte kunde avgöras av FN. Stora områden som Israel erövrade i kriget 1967 har man redan lämnat som t ex Sinai-halvön och Gaza-remsan.

Den punkt som gäller flyktingfrågan identifierar inte särskilt palestinsk-arabiska flyktingar. Detta på grund av att det fanns två flyktingvågor i samband med krigen 1948 och 1967: den judiska och den arabiska. Ca 850 000 judiska flyktingar kom till Israel från arabvärlden under den här tiden och medan Israel integrerade sina flyktingar så valde de arabiska länderna att upprätta permanenta flyktingläger utan att integrera flyktingarna. Detta har drabbat palestinierna mycket hårt. De judiska flyktingarna från arabvärlden har heller inte fått någon kompensation från sina hemländer och en rättvis lösning på flyktingfrågan måste därför inkludera alla inblandade stater.

För mer bakgrund om denna resolution se t ex: The Meaning of Resolution 242

Resolution 338 (länk) 22 October 1973
Denna resolution behandlar Yom-Kippurkriget (Oktoberkriget 1973) då Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon anföll Israel och säger att:

o Alla parter ska sluta strida inom tolv timmar efter resolutionens antagande och stanna kvar i de positioner de nu befinner sig i.
o Parterna ska uppfylla resolution 242
o Efter vapenvilan trätt i kraft ska alla inblandade parter börja förhandla för att en långvarig fred i området ska uppnås.

Det kalla krigets rådande villkor förhindrade säkerhetsrådet att fördöma det agressionskrig som startades mot Israel 1973. Men den ställer krav på att parterna ska förhandla om en långsiktig fred utan att bruka våld, vilket inte uppfyllts från den arabiska sidan. Återigen lägger man fokus på förhandlingar om var gränser ska gå och hur säkerhet och fred ska kunna upprättas. Även denna resolution är mellan de inblandade staterna. Palestinierna erkänns inte som en part i det här skedet.

Resolution 425 (länk) 19 mars 1978
Denna resolution behandlar Israels första intensiv i Libanon och etablerar UNIFIL. Specifikt säger den att:

o Israel skall upphöra med sina militära aktioner mot Libanon
o Att Libanons territoriella integritet och politiska självständighet ska respekteras
o Att FN skapar UNIFIL för att övervaka det israeliska tillbakadragandet och bistå Libanon att upprätta full auktoritet i området.

Intressant är att Israels rätt till säkerhet inte omnämns i resolutionen eftersom det var attacker mot Israel av PLO som utlöste konflikten. Israel uppfyllde sin del av den här resolutionen år 2000 men trots detta har attacker mot landet fortsatt. Libanon har fortfarande inte uppfyllt sin del och det har inte FN heller.

Resolution 1559 (länk) 2 september 2004
Denna resolution kom till för att stödja Libanons självständighet. Resolutionen riktar sig främst mot Syrien och de beväpnade milisgrupper som fanns kvar efter inbördeskrigets slut varav den största är Hizbollah. Resolutioner erkänner på nytt Libanons rätt till självständighet och styre över hela sitt territorium och kallar på alla främmande styrkor att lämna landet (Syrien) samt att alla libanesiska och icke-libanesiska miliser sak avväpnas (Hizbollah). Denna resolution uppfylldes aldrig.

Resolution 1701 (länk) 11 augusti 2006
Denna resolution antogs i samband med att Hizbollahs krig mot Israel under sommaren 2006 ersattes av en vapenvila.

Resolutionen befäster att det var Hizbollah som utlöste kriget och återupprepar ganska mycket av resolution 1559. De viktigaste punkterna är:

o Att striderna ska upphöra.
o Att den blåa linjen (den internationellt erkända vapenstilleståndslinjen mellan Israel och Libanon) ska respekteras och Israel ska dra sig tillbaka till sin sida av stilleståndslinjen.
o Att Libanon och UNIFIL ska sätta ut trupper i södra Libanon i syfte att ge Libanon kontroll över hela sitt territorium.
o Att inga vapen får smugglas in i Libanon eller säljas till Libanon utan den libanesiska regeringens godkännande.
o Att alla libanesiska (Hizbollah) och icke-libanesiska miliser ska avväpnas.
o Att man utökar FN-styrkan UNIFIL till 15.000 man.
o Att de israeliska soldaterna som kidnappats av Hizbollah ska återlämnas.
Resolutionen ålägger inte bara de stridande parterna att uppfylla resolutionen utan även FN som organisation och hela det internationella samfundet. I skrivande stund är det endast Israel som uppfyllt sina åtaganden genom att dra sig tillbaka till sin sida av den blåa linjen. Hizbollah har inte avväpnats, Libanon har inte tagit full kontroll över hela sitt territorium, det internationella samfundet har inte stoppat vapensmugglingen in i Libanon och de israeliska soldaterna är ännu inte återlämnade. Hizbollah hotar nu istället hela Libanons demokrati genom att försöka störta den sittande regeringen

Resolutioner från Generalförsamlingen:

Generalförsamlingen antar per automatik ett antal resolutioner varje år som fördömer Israel. Detta kan ske då de muslimska länderna genom sitt medlemskap i förhandlingsgruppen G77 alltid kan få majoritet i generalförsamlingens omröstningar och därför kan lägga fram vilka resolutioner de vill om Israel. Generalförsamlingens resolutioner är dock i de flesta fall inte bindande folkrättsligt (ett undantag är när man beslutar om nya medlemsländer i FN) utan snarare ett uttryck för den politiska dialog som sker inom FN. Resolutionerna är därför färgade av politiska värderingar och ståndpunkter. De flesta resolutioner som antagits av generalförsamlingen rörande Israel och Mellanösternkonflikten är därför inte av folkrättslig relevans för konflikten.

Det finns dock några resolutioner av intresse och de följer nedan:

Resolution 194 (länk ) 11 December 1948 Generalförsamlingens session III
Palestine – Progress Report of the United Nations Mediator.

o Resolutionen etablerar en Reconciliation Commission i Jerusalem (red. anmärkning: den existerar inte längre.

o Resolutionen behandlar även Jerusalems internationella status och tillgång till de heliga platserna och säger att Jerusalem med sin speciella internationell status ska placeras under FN:s kontroll.

o Resolutionen tar vidare upp flyktingfrågan och säger att de flyktingar som önskar leva i fred med sina grannar ska få återvända hem. För de flyktingar som inte väljer att återvända ska ekonomisk kompensation utbetalas av de regeringar och/eller auktoriteter som har ansvar.

Så som läget ser ut idag är de flesta paragrafer i den här resolutionen obsolet. Varken arabiska länder, palestinier, Israel, FN eller FN:s övriga medlemsstater följer eller försöker implementera den. Den enda del av resolutionen som fortfarande åberopas är den del som handlar om flyktingarna och då ofta av Israel-kritiker. Den aktuella paragrafen (11) nämner dock inte specifikt någon folkgrupp eller vilken regering som har ansvar för vems ekonomiska kompensation. Israel tog hand om och integrerade alla de flyktingar från arabvärlden som kom till landet i samband med detta och efterföljande krig medan de arabiska regeringarna underlät att göra detsamma.

Resolution 273 (länk) Generalförsamlingens session III 1949
Denna resolution inkluderar och accepterar Israel som en medlemsstat i FN.

Resolution 3236 (länk) Generalförsamlingens session XXIX 1974
Question of Palestine – Den här resolutionen är ett typiskt så kallat värdedokument som speglar den obalans som råder i generalförsamlingen vad gäller fokusering på Palestinafrågan och Mellanösternkonflikten. Resolutionen Question of Palestine har återkommit i Generalförsamlingen varje år sedan 1974 och den går alltid igenom på grund av den automatiska majoritet som resolutioner riktade mot Israel får i FN. Det har dock växlat hur anti-israelisk resolutionen varit.
Resolution 3236 är dock av vikt för att förstå Mellanösterndebattens utveckling och hur PLO kom att inta en så central roll på den internationella arenan.
Resolutionen är den första som tar upp det palestinska folkets rätt till självständighet och självbestämmande. Resolutionen erkänner också PLO som det organ som officiellt representerar det palestinska folket. Efter denna resolutions antagande kom alla kontakter med det palestinska folket att ske genom PLO. Idag kan det tyckas förvånande eftersom PLO varken var vald av folket, demokratisk eller fredlig.

För mer info om FN och Israel besök:
UN Watch
Israel and the United Nations
U.N. vs. Israel
United Nations Table of Contents