I mötet mellan europeisk anti-amerikanism och anti-semitism - Manfred Gerstenfeld intervjuar Andrei S. Markovits

| 2012-07-06 | la | artikel |

I mötet mellan europeisk anti-amerikanism och anti-semitism

Manfred Gerstenfeld intervjuar Andrei S. Markovits

Andrei S. Markovits innehar Karl W. Deutsch Collegiate’s professur i komparativ politik och tyska studier vid University of Michigan i Ann Arbor. Han kom till USA 1960, men tillbringade huvuddelen av sina tonår i Wien innan han återvände till New York 1967 för att studera vid Columbia University, varifrån han mottagit alla sina fem universitetsexamina.

“Den israeliska psykiatrikern Zvi Rex hade rätt när han sa att tyskarna aldrig kommer att förlåta judarna för Auschwitz. På samma sätt skulle jag säga att västeuropéerna aldrig kommer att förlåta amerikanerna för att de utgör en daglig påminnelse om att det var amerikanerna – tillsammans med Röda Armén – som besegrade nazismen, och inte européerna själva.

“Antisemitismen i Europa har en tusenårig historia. Antiamerikanismen som diskurs och som ideologi uppstod för mer än 200 år sedan bland den europeiska eliten. Amerika och judarna ses av många européer som företrädare för en modernitet de varken tycker om eller litar på: giriga, vinstdrivna, urbana, universalistiska, individualistiska, rörliga, rotlösa, oäkta, och således fientligt inställda till etablerade traditioner och värderingar. Antiamerikanism och antisemitism är de enda framträdande värderingar som delas av den europeiska extremvänstern och extremhögern, inklusive nynazisterna.”

Han säger: “Det är alltjämt oklart vilka emotionella band och känslomässiga identiteter européer delar med varandra. Man måste inte bevittna eurokrisen för att märka att solidariteten mellan tyskar och greker ligger på en ganska låg nivå. Men ett viktigt kännetecken som både tyskar och greker delar är att de inte är amerikaner. Ingen identitet har någonsin framträtt utan en motidentitet. Antiamerikanism tillåter således européer att skapa en ditintills saknad europeisk identitet, något som är nödvändigt för att det europeiska projektet ska kunna lyckas. De översvallande lovord som först sköljde över Obama från europeiskt håll strider på intet vis mot den antipati européer känner mot Amerika, en antipati som förstärktes och legitimerades på ett sätt som saknar motstycke under George W. Bushs tid som president. Faktum är, att genom att förvandla Obama till en sorts skeneuropé har den ytliga europeiska tillgivenheten gentemot Obama kunnat samexistera fredligt med deras fortsatta förakt för Amerika.”
“Antiamerikanism och antisemitism är besläktade, och empiriskt befinner de sig nästan alltid nära varandra. Överlappningen dem emellan har blivit tydligare sedan Andra Världskrigets slut. Båda är ‘ismer’, vilket indikerar att de har institutionaliserats och ofta används som moderna ideologier. Som sådana har deras diskurser ett alldeles eget språkbruk.”

“Även om de två europeiska motviljorna överlappar varandra finns det även stora skillnader. Antisemitismen har dödat miljontals människor, medan europeisk antiamerikanism bara har mördat några få, om ens det. Det har aldrig förekommit några pogromer mot amerikaner. Våldshandlingar, som regel, har inte gått längre än förstörelse av egendom och brännandet av många amerikanska flaggor. Det har aldrig förekommit något blodsförtal mot amerikaner.”

“En annan stor skillnad handlar om makt. Sedan 1800-talet har USA blivit alltmer mäktigt. Dess militära styrka spelade en stor roll i Första Världskriget, och den var betydande långt innan dess. Judarnas makt fanns bara i deras fienders förvridna fantasier.”

“Israel, däremot, blev efter Sexdagarskriget 1967 alltmer betraktat som långt mäktigare än vad det faktiskt var. Bilden av den starke, hårde juden dök upp, och i många européers ögon växte likheten med amerikanerna. Genom att Israel identifierades som allsmäktigt kunde européer öppet visa sitt förakt, och man hänföll till att karaktärisera Israels väsen och själva existens med termer och tonfall som till stor del påminde om gammaldags europeisk antisemitism.”

“De maktlösa araberna framställs nu som offer för de mäktiga judarna. Ett av uttrycken för europeisk antisemitism är att judarna – som borde vara offer – ses som förövare. Vad gäller Israel finns det ytterligare en dimension, som inte är uppenbart relaterad till antiamerikanism. Europa har ett viktigt, ouppklarat förhållande till sitt förflutna. Att konstant likställa israelerna med nazisterna kommer från den europeiska ryggmärgen. Därigenom frikänner européer sig själva från sin egen historia. Samtidigt lyckas de beskylla sina forna offer för att bete sig som deras värsta förövare. “

“Ingen ens vagt jämförbar konflikt har behandlats lika närgånget och gällt i Europa som den israelisk-palestinska; inte massmorden i Tjetjenien, inte de i de många krigen i det forna Jugoslavien, och inte morden på muslimer för serbiska och kroatiska händer.”

“Sedan Andra Världskriget – och särskilt sedan den nya vänsterns uppsving under det sena 60-talet – har vänstervriden antisemitism varit bekvämt dold bakom antisionism. Men den europeiska vänsterns hat mot Israel har vuxit sig mycket starkare under de senaste 15-20 åren, av en viktigt anledning: det är vänsterns språkbruk och diskurs – inte högerns – som har antagits av den europeiska mittfåran.”

“Om man skulle göra en lista över de huvudfrågor som definierar själva kärnan av vad det innebär att vara vänster nuförtiden, vad det innebär att vara progressiv, då råder det ingen tvekan om att en aktiv fientlighet mot Israel och USA skulle finnas med. Troligtvis skulle båda fiendskaperna återfinnas svävande någonstans kring toppen av listan, snarare än vid dess botten. Den dystra sanningen är att motvilja mot och förakt för Israel och USA har blivit lika väsentliga delar av vad det innebär att vara progressiv som inkomstfördelning, försvar av arbetares rättigheter, skyddande av miljön, försvar av homosexuella, och feminism.”

Översatt av Adam Eberhag

maila Maila denna sida till någon!