En bra deal för Teheran - Daniel Schwammenthal, Wall Street Journal

| 2012-06-15 | la | artikel |

En bra deal för Teheran
av: Daniel Schwammenthal

Efter det sedvanliga spelet med balansgångar och sänkta förväntningar, har Teheran just väckt nytt hopp inför nästa veckas förhandlingsomgång i Moskva. På måndagen hölls ett timslångt telefonsamtal mellan den Europeiska Unionens företrädare i utrikesfrågor Catherine Ashton, och det iranska atomprogrammets förhandlare Saeed Jalili, där den senare gick med på att ta tag i (“to engage”) de förslag som tidigare lagts fram av stormakterna. Innan vi ropar hej, måste vi gå igenom på vilka sätt förslagen riskerar västs säkerhet.

I utbyte mot teknisk support och några mindre lättnader i handelsrestriktionerna, kräver de fem medlemmarna i FN:s Säkerhetsråd plus Tyskland (P5+1) att Iran, som ett första steg, slutar anrika uran till 20%; skickar sitt lager av tjugoprocentigt anrikat uran utomlands; och stänger den underjordiska anrikningsanläggningen Fordow. En exakt tillämpning av ett sådant avtal skulle visserligen fördröja delar av Irans anrikningsprogram, men det skulle inte stoppa Irans marsch mot kärnvapenkapacitet, utan kanske till och med underlätta regimens strävanden.

Det är särskilt oroande att Iran skulle tillåtas behålla, och till och med öka, sitt lager av uran som anrikats till 3,5%, fast nu med vad som i praktiken vore ett godkännande från det internationella samfundet.

Det vore en betydande politisk – och i slutänden militär – seger för regimen. En sådan överenskommelse skulle göra det möjligt för Iran att komma mycket närmare färdigställandet av en bomb, än vad man kanske kan tro med tanke på att uranet bör vara anrikat till 90% för militära tillämpningar.

Den som klarar av låg anrikning till 3,5%, har i själva verket gjort 70% av det arbete som krävs för kärnvapen. Med en anrikningsgrad av 20% är 90% av jobbet uträttat. Olli Heinonen, tidigare chefsinspektör vid FN-organet IAEA, hör till dem som vid ett antal tillfällen upprepat detta.

Genom att använda officiella data från IAEA och Iran har Wisconsinprojektet för Kärnvapenbegränsning beräknat att Iran i mitten av maj samlat tillräckligt med 3,5% för att – vid eventuell vidare anrikning – kunna framställa inte en, utan minst fyra atombomber. Iran skulle troligen behöva tre till tolv månader för att utvinna tillräckligt vapendugligt materia ur sitt låganrikade lager för att det skulle räcka till en bomb. Enligt Wisconsinprojektet förfogar Iran även över cirka 100 kilo uran anrikat till 20%; ungefär 140 kilo krävs för framställning av material till en bomb.

En mycket viktig invändning är att en sådan överenskommelse inte skulle innebära några störningar för de andra delarna av regimens atomprogram. Genom IAEA:s novemberrapport vet vi att Iran har strävat efter att bemästra alla viktiga moment som ingår i framställning av kärnvapen. Det inkluderar utlösare, datorsimuleringar av nukleära explosioner, ballistiska missiler, och förmågan att kunna förse dessa med kärnstridsstridsspetsar. Irans möjligheter att gå vidare på dessa områden hejdas inte av att anrikningen kontrolleras.

Därför kräver FN:s Säkerhetsråds resolution 1929 av den 9 juni 2010 att Iran helt upphör med all sin anrikning av uran, inte bara den som sker upp till 20%, och kräver att IAEA:s inspektörer ges full tillgång till misstänkta nukleära anläggningar, samt att all olaglig verksamhet upphör. Om detta var rätt väg 2010, är det definitivt rätt väg att gå idag.

USA och EU är fortfarande eniga om att det förslag som ligger på bordet bara skulle utgöra ett tillfälligt steg tills man – förhoppningsvis – träffar ett mer heltäckande avtal. Men eftersom förslaget läggs så sent, och tidsspannet för att stoppa iranska kärnvapen inte längre mäts i år, utan månader, riskerar varje interimistiskt förslag att bli slutgiltigt. Iran skulle kunna utnyttja överenskommelsen till att göra nya framsteg på alla andra områden för att framställa kärnvapen, utom anrikningen till 20%. När atomprogrammet är färdigt skulle Iran sedan kunna bryta delöverenskommelsen för att snabbt och smidigt färdigställa kärnvapen.

Samtidigt skulle en stor del av omvärldens media och regeringar prisa Iran för att ha gått med på överenskommelsen, och se det som ett stort genombrott. Följden skulle troligen bli att pressen skulle öka – internt såväl som utifrån – på Europa och USA för att skjuta upp eller mildra de oljesanktioner som skall träda i kraft 1 juli. Och om Iran sedan skulle vägra att gå vidare för att träffa en slutlig överenskommelse, skulle det troligen bli svårt att samla tillräcklig energi för att möta detta med skärpta ekonomiska och diplomatiska åtgärder.

Den föreslagna överenskommelsen hotar att göra det svårare att uppbåda det internationella tryck som krävs för att konfrontera Irans kärnvapenprogram – just när oljeembargot skulle dra åt tumskruvarna ytterligare på en iransk ekonomi som redan försvagats av misskötsel, korruption, existerande sanktioner och fallande oljepriser. Att kompromissa med de iranska kärnkraftsförhandlarna innebär oundvikligen att vi kompromissar med vår egen säkerhet.

Daniel Schwammenthal

Mr. Schwammenthal is the director of the AJC Transatlantic Institute in Brussels.

Debattartikel publicerad i the Wall Street Journal 12 juni 2012 (A Good Deal for Tehran)
http://online.wsj.com/

the Transatlantic Institute
http://www.transatlanticinstitute.org/

maila Maila denna sida till någon!