Fel påstå att terrorism skapade Israel

| 2012-03-01 | la | Ledare |

Fel påstå att terrorism skapade Israel
av: Lisa Abramowicz

Är verkligen den enes terrorist den andres frihetskämpe?

Den enes terrorist är den andres frihetskämpe, sägs det. Många har en väl lättvindig syn på terrorism och tycks mena att det var judisk terrorism bidrog till att Israel bildades 1948 och att palestinierna har bara lärt sig av dem. Men vilka var egentligen de judiska terrorgrupperna, deras bevekelsegrunder och vad hände med dem?

Irgun (förkortning för Irgun Zvai Leumi som betyder nationella militära organisationen) bildades 1937 som en reaktion på arabisk terror mot judiska mål i det brittiska mandatområdet Palestina.1929 mördades 79 judar brutalt i Hebron. Det var den enskilt största terrorattacken under mandatperioden. Terrorn ökade under det arabiska upproret 1936 till 1939. Irgun ansåg att de brittiska myndigheterna inte gjorde tillräckligt för att försvara judarna. Från maj 1939 blev Irguns huvudmål den brittiska överhögheten då den begränsade judisk invandring – men inte arabisk – under en period då judarna behövde den som mest. Från september 1939 till januari 1944 hölls en vapenvila mellan britterna och Irgun på grund av kriget. Från februari 1944 attackerade Irgun åter brittiska mål. Från senhösten 1945 till augusti 1946 förekom också ett begränsat samarbete mellan den judiska reguljära armén Haganah, Irgun, och Sternligan eller Lehi som den kallades i Israel.

Sternligan/Lehi bildades 1940 efter en splittring inom Irgun eftersom Lehi ansåg att britterna skulle bekämpas trots kriget mot nazisterna, något som Irgun avstod ifrån. Lehi attackerade brittiska mål under hela kriget. Enligt brittiska uppskattningar bestod Lehi som mest av ca 300 personer. Den var en antiimperialistisk terrorgrupp vars huvudsyfte var att bekämpa den brittiska myndigheten.

Lehis mest kritiserade terrordåd var:

• Mordet på den brittiske ministern för mellanöstern, Lord Moyne 1944 i Kairo
• Attacken mot den brittiska arméns högkvarter och mandatregeringens kontor, placerade på King David Hotel i Jerusalem 1946
• Mordet på den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte i september 1948 i Jerusalem, på grund av missnöje med hans kompromissförslag om FNs delningsplan. Efter detta mord tvangs Lehi att avvecklas.

Under Israels självständighetskrig våren 1948 och i samband med striderna för vägen mellan Tel Aviv och Jerusalem var det judiska Jerusalem belägrat. Irgun och Lehi attackerade arabiska byar som bjöd motstånd, som Deir Yassin den 9 april 1948, då ett hundratal bybor dödades. (Inte 254 som tidigare har hävdats). Enligt palestinska forskare dödades 107 civila och 13 stridande araber utav en bybefolkning på ca 1000. Talesmän för Yishuv (det judiska samhället i mandatområdet) inklusive dess ledare David Ben Gurion tog kraftigt avstånd från terrordådet. Många arabiska attacker riktades mot judiska civila mål, t.ex. den 13 april 1948 mot en judisk konvoj i Sheikh Jarrah, då 77 läkare och sjuksköterskor dödades, en direkt hämndaktion för Deir Yassin.

Flykten av den palestinska över- och medelklassen hade startat redan i december 1947 vilket bidrog till att demoralisera de kvarvarande palestinska bönderna och arbetarna. Vid denna tid dödades också många hundra civila judar i arabiska terrordåd men det ledde inte till någon flykt, då judarna inte hade någonstans att fly annat än till judisk-kontrollerade områden, om de över huvud taget kunde nå dem.

Den 19 – 22 juni 1948 försökte Irgun smuggla in vapen och soldater med skeppet Altalena mot Israels premiärminister Ben Gurions uttryckliga order. Regeringen krävde att allt skulle överlämnas till Haganah, men Irgun vägrade. Strider utbröt med förlust av över 40 människoliv. Handlingen visade att Israel var beredd till våld mot de egna för att krossa terrorstyrkor och försäkra sig om att inget riskerade statens framtid. Den 1 september 1948 inlemmades Irgun i Israels armé. Symboliskt var denna handling av stor betydelse för Israels trovärdighet som en demokratisk stat med en ansvarsfull regering.

Menachem Begin var medlem i Irgun och kom 30 år senare att bli premiärminister i Israel. Paradoxalt nog var det den gamle terroristen Begin som kom att sluta fred med Egyptens president Sadat och återlämna varje tum av Sinaihalvön som hade ockuperats i juni 1967. Det är svårt att i efterhand spekulera över vad Israels resoluta handlande betydde. Att det innebar att Israels förmåga att försvara sig på ett disciplinerat och trovärdigt sätt står klart. Det finns likheter med dagens palestinska terrorgrupper, men olikheterna är fler. Irgun och Lehi verkade under en relativt kort period. De attackerade främst brittiska maktsymboler, inte dess civila befolkning, i andra hand fungerade de som försvar mot arabiska attacker. Först i tredje hand utgjorde Irgun och Lehi ett gissel för den palestinsk-arabiska befolkningen.

Den förre palestinske presidenten Arafat (1993-2004) och PLO-ledaren har inte vågat visa samma mod som Ben-Gurion; att en gång för alla avväpna alla terrorstyrkor. Tvärtom odlade han sin egen variant av extrema självmordsbombare, “Al-Aksa brigadernas martyrer” som har påtagit sig ansvaret för många terrordåd som utfördes under andra Intifadan ca 2000 – 2005 mot civila, främst inne i själva Israel (innanför “Gröna Linjen”= 1949 års stilleståndslinjer).

Arafats efterträdare president Mahmoud Abbas har tillsammans med Palestinska Myndighetens premiärminister Salam Fayyad lyckats skapa större säkerhet såväl som en storartad ekonomisk utveckling på Västbanken, något som de ska ha all credit för. Detsamma kan inte sägas om om Gazas härskare Hamas, som fortsätter att skjuta raketer med allt större räckvidd från Gaza in mot Israel, antingen genom sin egna väpnade styrkor, Qassam-brigaderna eller andra, som Islamiska Jihad.

Det är svårt att avsluta denna artikel utan att kommentera dagens situation. Det är tragiskt att trots ett flertal seriösa bud från Israel, till och med ännu mer fördelaktiga än de som erbjöds Arafat 2000 och 2001, bland annat från premiärminister Ehud Olmert 2008, vägrar Abbas att förhandla om fred med Israel. Man inte ens börja förhandla om inte gränserna utan menar att de ska fastställas från början, före förhandlingar påbörjas. Något som vore unikt i krigens historia. De arabiska grannarna startar ett aggressivt anfallskrig 1967 mot ett litet land, Israel. De förlorar. Israel erövrar stora landområden i samband med detta krig. Egypten återfick varenda kvadratmeter av Sinai, oljekällor och städer, efter ett fredsavtal 1979. Fredsavtal kunde också slutas med Jordanien 1994. Men palestinierna vill gå tillbaka till status quo ante, utan att ens förhandla om gränser.

Visst, Israel kan kritiseras för fortsatt utbyggnad av bosättningar på Västbanken. Det är kontraproduktivt och fel. Men det är också motbjudande att se vilket språk inte bara Hamas, utan även den Palestinska myndigheten använder gentemot inte bara Israel, utan judar i allmänhet. Det präglas av antisemitism och hat, Blut und Boden och utan ett uns av fredsvilja. Politiskt mod och handlingskraft från båda sidor krävs för att ha trovärdighet som fredspartner. Då skulle man kunna tro på en fredlig utveckling i Mellanöstern.

Källor: Martin Gilbert, Israel – A history 2000
Kanaana &Zitawi “Deir Yassin, Monograph no.4 Destroyed Palestinian villages Documentation Project Center of Bir Zeit University 1987, s.55.

Lisa Abramowicz

Generalsekreteraren för Svensk Israel-Information:

Publicerad på Newsmill 12 februari 2012
http://www.newsmill.se/

maila Maila denna sida till någon!