HAMNARBETARNAS BLOCKAD VAR EN BLOCKAD MOT FREDEN - Lisa Abramowicz

| 2010-07-02 | la | artikel |

Svenska Hamnarbetareförbundets nyligen avslutade, grundlösa propagandablockad av gods till och från Israel har framställts som ett humanitärt initiativ i fredens tjänst. Ingenting kunde vara längre från sanningen.
Vägen till fred och försoning går genom handel, samarbete och ökad integration, vilket starkt poängterats i såväl EU:s aktuella rådsslutsatser som de uttalanden FN gjort efter händelserna kring Ship to Gaza. Den 31 maj konstaterade sålunda FN:s säkerhetsråd att alla konstruktiva parter nu måste bidra till en atmosfär av samarbete i regionen. Inte blockad.

Svenska Hamnarbetareförbundet agerar vare sig i fredens eller i palestiniernas intresse – utan i klar strid med såväl Förenta Nationernas och EU:s som det samlade världssamfundets uppfattning om hur fredens sak bäst skall främjas. Den palestinske finansministern, Dr. Hasan Abu-Libdeh, har själv nyligen konstaterat att den Palestinska Myndigheten emotsätter sig alla generella bojkotter av den israeliska ekonomin och att man istället vill ytterligare utöka redan existerande samarbete. “Vi skulle inte kunna bojkotta den israeliska ekonomin ens om vi önskade”, sammanfattar Dr.Abu Libdeh det ömsesidiga beroendet. Det ironiska blir här att Svenska Hamnarbetareförbundets agerande i förment palestinskt intresse alltså kanske hårdast drabbar just – palestinierna.

Inte heller inom den internationella fackföreningsrörelsen har Svenska Hamnarbetareförbundets agerande något stöd. Världens ledande internationella fackföreningsorganisation ITUC – International Trade Union Confederation – avvisade den 25 juni fullständigt tankarna på bojkott och isolering. Istället välkomnade man ett “banbrytande avtal” mellan den israeliska fackföreningsrörelsen Histadrut och Palestinian General Federation of Trade Unions, deklarade att man “kommer att fortsätta stödja ett förstärkt samarbete mellan palestinsk och israelisk fackföreningsrörelse” samt utsåg Histadrut-ledaren Ofer Eini till vice-ordförande för ITUC:s 176 miljoner medlemmar i världen. Här visades alltså ingen förståelse för Svenska Hamnarbetareförbundets aktion, som också förblivit en isolerad händelse internationellt.

Bortsett ifrån dessa synpunkter måste man naturligtvis fråga sig vad det kan finnas för rimliga argument för den exempellösa negativa särbehandling av Israel det här är frågan om. Svenska Hamnarbetareförbundet bortser helt från alla de av “Israels legitima säkerhetsanspråk inklusive ett fullständigt stopp för allt våld och all vapensmuggling till Gaza” liksom för “fortsatt raketbeskjutning” som EU lyfter fram i sina rådsslutsatser av den 14 juni och även FN kraftigt understryker. Inte heller nämner man med ett ord våldshandlingarna från företrädare för Ship to Gaza, eller det radikala förnekande av Israels själva rätt att existera som prominenta medlemmar i organisationen givit uttryck för.

Skriver man också under på Henning Mankells yttrande vid själva invigningstalet för “Ship to Gaza”-projektet om nödvändigheten av att “avveckla den terroristiska israeliska staten”? Detta är i så fall knappast uttryck för en fredsideologi. Lika lite som den s.k. “Istanbul”-deklarationen av den den 14-15 februari 2009 som uppmanar till jihad och vapeninförsel till Gaza och har skrivits under av ett antal av de turkiska flotiljdeltagarna.

Det bör också noteras att den fullständiga överensstämmelse med det internationella samfundets krav som Svenska Hamnarbetareförbundet hävdar är en fiktion. Exempelvis har FN aldrig krävt en internationell utredning, utan en utredning genomförd av israels demokratiska institutioner som “når upp till internationell standard”. Hur kommer det sig att man inte inväntar resultaten av den efterfrågade utredningen innan man agerar?

Svenska Hamnarbetareförbundet glömmer också att Israel enligt Oslo-avtalen har både rätten och skyldigheten att inspektera sjöfarten, att både FN och EU uttryckt att hjälptransporter skall gå landvägen och att Israel innan Ship to Gaza avseglade erbjöd sig att förmedla den medföra lasten via gängse landkanaler. Som den Internationella Kvartetten med FN och EU i spetsen tydligt konstaterat finns inga legitima skäl att skicka ytterligare fartyg.

Fastän södra Israels civila under åratal utsatts för daglig terrorbeskjutning från Gaza, också efter det fullständiga tillbakadragandet därifrån, är det bara Israel som blir föremål för straffåtgärder. Åtgärder som inte riktas mot några andra länder i några andra konflikter. Hur skall detta tolkas?

Där såväl det internationella samfundet och den globala fackföreningsrörelsen som inte minst palestinierna själva ställer sig avvisande till tanken på blockad, förefaller Svenska Hamnarbetareförbundet till slut ha fått en allierad – i Irans president Ahmadinejad, som nu drivit igenom ett lagförslag om bojkott av “sionistiska företag”. Detta är i sådant sällskap man hamnar med en blockad som i själv verket inte är något annat än en blockad av freden.

Lisa Abramowicz
Generalsekreterare,
Publicerad på newsmill.se 2 juli 2010

Om författaren:
Jag har deltagit i debatten om Israel sedan 1974, varav de senaste nio åren professionellt, som generalsekreterare för Svensk Israel-Information, ett fristående informationskontor vars syfte är att balansera mellanösterndebatten.