Såta vänner ; extrema islamister och nazister - Torbjörn Elensky, DN Essä

| 2009-09-30 | la | artikel |

Såta vänner

Extrema islamister och nazister har en hel del gemensamt, historiskt och i dag. Båda grupperna uppfattar demokrati, globalisering och marknadsekonomi som judiska hot mot all sann kultur, och förnekar gärna Förintelsen.

I samband med Förintelsekonferensen i Stockholm 2000 skrev Hamas i ett pressmeddelande att denna var uppenbart sionistisk: avsikten var att dölja att Förintelsen är en myt utan historisk grund, som konstruerats för att motivera Israels existens. Ingen i Sverige tog, vad jag kunnat finna, någon notis om detta pressmeddelande. Hamas, som är den palestinska grenen av Muslimska brödraskapet, hänvisar också till “Sions vises protokoll”. I sin programförklaring från 1988 hävdar de i dess anda att judarna står bakom i stort sett alla krig och revolutioner sedan slutet av 1700-talet, och att kampen mot dem är en global angelägenhet.

“Sions vises protokoll” är ett ökänt falsarium och historierevisionismen är undanträngd och föraktad i större delen av västvärlden – ingen seriös historiker tar den på allvar – men i flera muslimska länder har gestalter som Ernst Zündel, David Irving och Robert Faurisson fått stor uppmärksamhet och även officiellt erkännande. I Teheran pågår en utställning med karikatyrteckningar vars uttalade syfte är att driva med och ifrågasätta Förintelsen. Den 11-12 december i år kommer det också att organiseras en internationell revisionistkonferens i det iranska utrikesdepartementets regi. Vid bokmässan i Frankfurt 2005 presenterade Iran nytryckta engelskspråkiga utgåvor av både “Sions vises protokoll” och Henry Fords “Den internationelle juden”, vilket särskilt uppmärksammats i artiklar av den tyske forskaren Matthias Küntzel.

Islamister och nazister kan tyckas vara oväntade vänner, men de gemensamma fienderna – Israel/judarna, USA, globaliseringen, liberal demokrati – förenar. I “The Enemy of My Enemy, The Alarming Convergence of Militant Islam and the Extreme Right” tecknar George Michael, biträdande professor vid University of Virginia, en nära nog heltäckande bild av deras gemensamma intressen och möjligheterna till ökat samarbete i både propaganda och terror.

Än så länge är det extremhögern som är mest intresserad av ett närmande – djupt imponerad av de islamofascistiska framgångarna, jihadisternas offervilja och det relativt stora folkliga stöd dessa tycks åtnjuta i delar av den muslimska världen. De har också målsättningar som verkar gå att kombinera: global apartheid, att etniska skillnader ska bevaras genom att olika folk hålls åtskilda. Liksom de tyska romantikerna betraktade upplysningen som uttryck för fransk kultur ser de dagens demokrati och marknadsekonomi, liksom över huvud taget mänskliga rättigheter, som en västerländsk, specifikt judisk skapelse vars syfte är att underminera alla sanna och ursprungliga kulturer i världen. Den främste västerländske teoretikern för denna “neorasism” är David Wulstan Myatt, som står nära “The Aryan Nation”. Nationalsocialismen betraktas av honom som en organisk process i ständig utveckling, och han uttrycker gärna re­spekt för andra, “äkta” och “avskilda” kulturer.

Förbindelserna mellan panarabiska och sedermera islamistiska rörelser och den europeiska extremhögern är inte något nytt. De går tillbaka till åtminstone 30-talet, då Haj Amin al-Husseini, stormufti av Jerusalem, uttryckte sitt stöd för Nazityskland. Sympatierna var vida spridda i de muslimska länderna – rykten gick rent av om att Mussolini egentligen var egyptier och att Hitler konverterat till islam. Den protyske generalen Shah Reza Pahlavi bytte 1935 namn på Persien till Iran, för att understryka nationens ariskhet. Enligt uppgifter beräknas omkring 100.000 europeiska muslimer ha slagits för Hitler, dessutom över en halv miljon muslimer från dåvarande Sovjetunionen.

Vad som lockade i nazismen var inte i första hand antisemitismen. Även i till exempel Indien liksom på Irland fanns grupper som öppet sympatiserade med Hitler för hans kamp mot det brittiska imperiet. Hitler framställdes i propagandan som en enkel man av folket, som återupprättat tyskarnas självkänsla och som förde en rättfärdig kamp mot imperialismen i världen.

Han var rökfri, nykterist, vegetarian och dignade under en fruktansvärd arbetsbörda och ett krig som de judestyrda kapitalistmakterna tvingat på honom. I sitt tal 11/12.1941, då han förklarat USA krig, understryker han hur han kämpat sig upp ur fattigdom och offrar allt för sitt land, medan Roosevelt är en privilegierad av det slag som gynnas i USA:s falska demokrati. Det är i hög grad denna bild som gör att han än i dag hyllas på flera håll i världen. Det är till exempel sådant Robert Mugabe syftar på när han säger sig vilja vara en ny Hitler. 1953, i samband med ryktena om att Hitler levde i Brasilien, skrev den unge Anwar Sadat i den egyptiska veckotidningen Al-Musawaar, att Hitler var “ett skinande exempel på tro på sitt fosterland och folk”, att han var krigets verklige segrare och att det inte skulle vara förvånande om han en dag återkom till makten i Tyskland.

Efter kriget fick flera höga nazister skydd i arabiska länder. Egyptens president Gamal Abdel Nasser samarbetade under 50-talet med den tidigare SS-översten Otto Skorzeny; Goebbels assistent Johann von Leers, som konverterade och tog sig namnet Oman Amin von Leers, producerade propagandamaterial åt Nasserregimen, och tidigare chefen för Skodaverkens vapenfabriker i det ockuperade Tjeckoslovakien, dr Wilhelm Voss, var bland flera tidigare högt uppsatta nazister viktig i uppbyggnaden av den egyptiska ekonomin och det ökade handelsutbytet med Västtyskland. Givetvis blev öppenheten för judefientliga argument större i regionen genom grundandet av Israel, särskilt sedan Stalin konstruerat det nya begreppet “antisionism”, det vill säga motstånd mot staten Israel i stället för judarna i sig – men detta förklarar inte varför Nasser 1956 fördrev huvuddelen av de återstående judarna, ca 25.000, från Egypten samt konfiskerade deras egendom. Eller att Arabförbundet redan 1949 samtidigt genomdrev en resolution som förbjöd alla arabiska stater att ge palestinska flyktingar medborgarskap, och en som skulle underlätta för judars utvandring från arabiska länder. Enligt World Organization of Jews from Arab Countries (WOJAC) levde det 1948.951.000 judar i arabländer. I dag uppgår deras antal till färre än 5.400 personer.

Bland de intressantaste europeiska gestalter som i dag bidrar till kopplingen mellan extremhöger/(ny)nazister och de islamofascistiska krafterna är tysken Horst Mahler. Han gjorde sig känd i början av 70-talet som Röda armé-fraktionens (RAF) advokat, men har vandrat varvet runt från extremvänstern till extremhögern: i dag är han aktiv i det tyska nationaldemokratiska partiet (NPD). Där andra sett en omsvängning har han själv varit noga med att påpeka kontinuiteten i sitt engagemang; bland annat var han en av de första att hylla Svarta septembers mord på israeliska idrottsmän vid Münchenolympiaden 1972. RAF hade också ett tysknationalistiskt drag, som vände sig mot den amerikanska krigsmaktens “ockupation” av Västtyskland. Ulrike Meinhof själv uttryckte sig i klartext: “Antisemitism är egentligen hat mot kapitalismen.” För att fördjupa sig i dessa turer, och särskilt i den så kallade tredje positionen (third position), som strävar efter att förena kommunism och nazism i en ny överideologi där också islamismen har sin plats, rekommenderas Walter Laqueurs “No End to War, Terrorism in the Twenty-first Century”, vilken förutom att ta ett vidare grepp om bakgrundshistorien, med stor tydlighet benar upp de skenbart motsägelsefulla förbindelserna mellan politikens extremer.

Både extremhöger, extremvänster och islamister jublade när flygplanen flög in i World Trade Center och tornen störtade samman, många av dem hyllar bin Ladin som en radikal motståndare mot väst och hoppas på det “judiskstyrda USA:s” snara sammanbrott och Israels utplåning. Samtidigt cirkulerar vilda konspirationsteorier om att det i själva verket var judar som låg bakom dådet. Det borde kunna avskrivas som rena dårpippin, men tyvärr finner den här typen av paranoida och paradoxala teorier numera spridning också i mainstreammedier. Ett sorgligt exempel i Sverige är att det viktiga bokförlaget Alhambra, som under flera år berikat bokutgivningen med både arabiska klassiker, som Ibn Khalduns “Prolegomena”, och nyare litteratur som Naguib Mahfouz romaner, i dag också börjat publicera viss revisionistisk och konspirationsteoretisk litteratur.

Konspirationsteoriernas förvrängningar av det som sker i samtiden hänger nära samman med historierevisionismens förfalskning av det förflutna. I bägge fallen handlar det om att systematiskt förväxla kritiskt tänkande med okritiskt bejakande av all kritik av etablerade påståenden och om att – där en seriös forskare alltid är prövande och söker felen i sin egen teori i ett öppet utbyte med andra inom samma fält – enbart söka belägg för sina egna påståenden. De som kritiserar historierevisionister och konspirationsteoretiker avfärdas som agenter för judarna, frimurarna, CIA eller vilka man nu ser som sina huvudmotståndare. Kritik bemöts aldrig med raka argument utan hellre med hänvisningar till kritikerns etnicitet eller förmodade intresse i saken. Detta förhållningssätt kan för den korttänkte verka snarlikt riktigt kritiskt tänkande och en sund skepsis, när det i själva verket är fråga om manipulativ och falsk argumentation, som oavsett ståndpunkt relativt lätt låter sig dekonstrueras på rent formella grunder.

Rätten att tänka och tala fritt är grunden för våra västerländska demokratier och hela det vetenskapliga tänkande som möjliggjort vår utveckling såväl teknologiskt som i erövrandet av ständigt större friheter för allt vidare grupper av människor. Att friheten kan missbrukas är inget skäl för inskränkningar i den, däremot kräver dagens komplicerade värld om möjligt ännu mer dialog och respektfullt utbyte mellan människor, grupper, nationer och civilisationer. Det är emellertid en svår balansgång som kräver att vi, om vi ska behålla någon trovärdighet i det långa loppet, också vet att säga ifrån då den Andre, som behärskar spelreglerna och de sofistikerade teorierna, kräver respekt också för sina lögner och sitt hat.

Torbjörn Elensky
DN Essä
Publicerat 2006-09-27 13:17