Vem det är mest synd om?

| 2006-06-29 | ae | Ledare |

Regeringen i Israel har för stunden “vunnit” den psykologiska dragkampen mot de drygt 20 000 israeliska invånarna i Sderot som krävt krafttag för att stoppa de senaste fyra årens palestinska terrorangrepp. Staden ligger sex km nordöst om Gazaremsan och är på det korta avståndet ett mycket fett raketmål. Regeringen tänker inte trappa upp kriget mot raketerna genom att till exempel slå ut de militära baserna och bombverkstäderna mitt inne i den palestinska slummen kring staden Gaza. Det skulle kräva många palestinska civilpersoners liv.

I måndags kom Sderots mest kände son, försvarsminister Amir Peretz, hem på officiellt besök, i sällskap med Israels president Moshe Katzav och även då under besöket träffades Sderot av en palestinsk raket. Och folk reagerade med ännu större hysteri än vanligt. En del av mötena med invånarna, bland dem också Peretz grannar, blev inte behagliga för vare sig Katzav eller Peretz. Men de strejkande gav vika först: man beslöt att inte stänga infarterna till stan för att slippa förödmjuka Katzav. Den planerade blockaden av Sderot börjar i stället idag, tisdag.

Sommarhettan var också av det slaget att de som inlett en hungerstrejk i förra veckan nära försvarsministerns bostad gav upp av hälsoskäl. Men bitterheten är djup och går inte bort av sig själv. När raketregnet var som värst i förra veckan med mer än tio träffar i Sderot varje dag, lovade Peretz att ta i med hårdhandskarna; men vill man vara cynisk kan man tillägga att han inte lovade att infria löftena. Och naturligtvis lade det palestinska raketfolket märke till Israels tydliga vankelmod.
Och man fortsätter att skjuta raketer in i Israel. Det är alltid möjligt att testa den israeliska försvarsviljan en extra gång…

Räddningen för Sderots del kan ändå vara på väg:
Ett amerikanskt försvarsföretag har konstruerat en ny sorts laser-kanon, kallad Nautilus, som klarar att pulvrisera avsända raketer i luften. Kanonen avkänner angreppen i förtid och automatiskt. En dyr affär förstås och Israel skulle helst se att amerikanerna konstruerade en behändigare och billigare kanon med egna laserstrålar. Man antar att det redan pågår förhandlingar om detta.

Det skulle betyda att det palestinska raketkriget kanske tar slut så småningom. Och Israels civilbefolkning norr och öster om Gazaremsan skulle efter fem sex år kunna andas ut igen. I 29 fall av 30 angriper de olika terrorgrupperna inom PLO och Hamas civila mål i Israel. Man angriper barn såväl som åldringar, vem som än råkar stå i vägen för automatgevären, raketerna och bomberna. Men det bryr sig i allmänhet massmedierna i Europa inte om att poängtera eller ens nämna. På den punkten lämnar man sina konsumenter helt i sticket. Givetvis kallar man inte angriparna “terrorister”, fast det är den internationella termen på dem som genomgående för krig mot ett annat lands civilbefolkning. I Europa kallar man oftast terroristerna “militanta” palestinier. Kan man skriva oklart i stället för tydligt, så gör man det av så kallade ideologiska skäl. Oftast därför att skribenterna är övervintrande revolutionsromantiker som beundrar bödlar som Castro och Pol Pot.

Massmediernas enkelspårighet når ofta sin absoluta höjdpunkt när de betalda tyckarna eller krönikörerna slår till. Krönikörerna befattar sig inte med fakta utan med sina egna fördomar. Oftast tror de att det ligger en högre moral i detta. Liksom att det ju “måste vara sant” att det till exempel är mera synd om palestinierna än om alla andra folk. Kanske för att betona att israelerna är det aldrig synd om egentligen. Är israelerna förresten som vanliga människor, eller kan det ligga något i den palestinska propagandan om att judarna i Israel är en sorts hundar eller demoner? Inte så gott att veta, om man är krönikör.

Krönikörerna har alltså genom en popularisering av de egna dogmerna kommit fram till att det bara är synd om den ena sidan i konflikten. För om man tycker synd om bägge sidorna, måste man ju överge de egna fördomarna och vad ska man då ha en betald tyckare till, som tycker samma sak som vanligt folk? Nej, varför sabotera den egna missionen?

Det är till exempel rätt anmärkningsvärt att krönikörerna och arbetsgivarna bakom dem aldrig har hört talas om de israeliska barnen som råkat illa ut i kriget. Barn som är lika lemlästade eller traumatiserade som de palestinska barnen. Fast med den skillnaden då att de senare oftast fallit offer för egna bomber som smällts av i förtid av någon fumlig palestinsk gerillasoldat i någon typisk trångbodd palestinsk slum som de palestinska ledarna aldrig skulle drömma om att bygga bort. Vid en av Hamas militärparader för några månader sedan dödades 24 palestinier av flera raketer som small av mitt i en folkmassa i Gazaremsan. Över hundra palestinier skadades av splittret…Och Hamas lade förstås skulden på Israel. Men det fick Hamas äta upp. Fast inte i de svenska massmedierna, bara på hemmafronten.

Det skulle heller aldrig falla dessa krönikörer in att besöka israeliska sjukhus där både israeliska och palestinska barn vårdas, därför att de blivit offer för ett krig som nu pågått i snart 80 år. Bland annat därför att de palestinska ledarna ( de självutnämnda med vapen i händerna ) vägrar se att det palestinska folket nog också skulle vinna på att få fred. Genom att ingå verkliga fredsavtal med Israel.

Finns det för övrigt någon inflytelserik svensk tidning som påpekar att PLO och Hamas förfärdigar sina bomber och raketer mitt inne i palestinska tätorter? Det är ett brott mot krigskonventionerna. Man får också intrycket att man vet detta i de svenska massmedierna, men det är ju så väldigt synd om palestinierna, att man måste förtiga faktum. Och utifrån PLO:s och Hamas snäva synvinklar är sitsen givetvis mycket bekväm: man har ett slags taktiskt övertag visavi den israeliska armén, som ytterst sällan slår till mot civila mål, men när det sker av misstag, så skriker PLO till och talar om krigsförbrytelser, vilket man aldrig gjort när man själv angripit gamla israeliska kvinnor eller spädbarn och barn på en bombad buss i Jerusalems centrum eller på ett torg i Hedera.

Att bomba en israelisk slum är okej. Att bomba en palestinsk slum är inte okej.

De svenska massmedierna låtsas som om de är oförmögna att sätta likhetstecken mellan den ena verkligheten och den andra. Kan det vara så att somliga svenska krönikörer är skadade i själen och att de blivit direkt perversa? Och att de blev det långt innan de fick se den bistra verkligheten i konflikten mellan palestinierna och israelerna? Att de är alldeles oförmögna att se klart och inte kunnat se klart vid något tillfälle i deras liv? Det kan man tänka sig. Jag skulle definitivt hålla det för möjligt. Några förföljs av demoner från Andra världskriget och andra är förblindade av falska gudar som Fidel Castro och Pol Pot.

Man kan vidga perspektivet ytterligare, genom at ställa sig frågan varför Fatah och andra terrorgrupper inom PLO, och nu även islamiska Hamas, avfärdat alla israeliska fredsinviter de senaste 25 åren. De hade kunnat få en egen stat för länge sedan, men de föredrar att fortsätta kriget.
Faktum att palestiniernas så kallade ledare ( de är självutnämnda och har vapen i händerna ) aldrig velat bilägga konflikten, visar att de föredrar att tycka synd om sig själva. På den avgörande punkten har palestinierna inga övermän i världen. Vilket för övrigt är ett av skälen till att man inte tar palestinierna helt på allvar längre i arabvärlden.

Men i Sverige går det fortfarande hem, för de svenska massmedierna älskar att frossa i hur synd det är om vissa folk. Hur hycklande och falsk detta “tycka synd om” än är.

Var är de svenska reporterteamen i Darfur? Var är reportagen från Tibet och vem skriver om Castros Kuba utan smink?

Trots att folk mördas i drivor och lider obeskrivlig nöd i Sudan är det mera synd om palestinierna.

Den palestinska propagandan som underhålls så fint av de svenska massmedierna på krönikörnivån och ibland också nere på den vanliga korrespondentnivån har varit mycket lönsam. Det har gett både PLO och Hamas hundratals miljoner kronor i svenska bistånd.

Och följaktligen ser vi ständigt samma gäng av palestinska ledare rapa upp samma drapa om hur synd det är om palestinierna, så snart de får chansen. Det är mycket bekvämt och framför allt behöver de inte ens tänka tanken att de kanske måste byta fot och rentav börja arbeta och svettas lite för en egen fungerande palestinsk stat. Vanligt tråkigt slit ligger inte för terroristerna. Det är mycket skönare att ha handen på automatgeväret och låta de svenska skattebetalarna ge dig din lön på PLO-kontoret I Khan Yunis.

Det är enklare och kanske ibland till och med roligare att mörda intet ont anande barn och åldringar i Israel, med raketer och bomber och kpistar än att bygga nya bostäder åt mamma och pappa. Och därför fortsätter konflikten.

De snedvridna krönikörerna i exempelvis Sverige, som också tycker så hemskt synd om bara den ena sidan i konflikten, och därför faktiskt hatar den andra sidan till sista andetaget, kan fortsätta att ta betalt för att de själva är så sneda som de är. De kan till och med slå sig för bröstet och säga att de fått pris för sin medkänsla.

Faktum att jag inte nämner dem vid namn, beror bara på att de inte förtjänar någon särskild extra utmärkelse, med namns nämnande. Vi vet ju vem de är ändå och vi vet var vi har dem. Och det är givetvis nästan lika synd om dem som det är synd om oss alla.

Dick Haas

Jerusalem
Klicka på www.dickhaas.com/swe för att komma till Dick Haas hemsida med nyheter.

maila Maila denna sida till någon!