Svensk Israel-Information: Partipolitik i Israel

Partipolitik i Israel

| 2007-09-16 | ae | artikel |

Israelisk politik är fascinerande, oerhört dynamisk och förhållandevis rörig. I den nuvarande regeringskoalitionen trängs ultrahöken Avigdor Lieberman med den muslimske araben Raleb Majadele. Breda regeringskoalitioner är en nödvändighet i Israel där gränsen för mandat till det israeliska parlamentet – Knesset, endast är två procent. All politik domineras eller överskuggas av säkerhetspolitiken och på det parlamentariska spektrumet återfinns allting från ultranationalistiska religiösa partier till små kommunistiska partier vars väljare främst består av arabiska israeler.

Val till Knesset sker var fjärde år när koalitioner inte havererar, misstroendevotum väcks, eller den sittande regeringen sitter över sin tid på grund av olika omständigheter. I det israeliska Knesset sitter 120 parlamentsledamöter och statschef är presidenten. Presidenten väljs med absolut majoritet av Knesset och är för närvarande Shimon Peres, från partiet Kadima. Sittande Knesset är sedan valet 2006 det sjuttonde i ordningen. Mycket enkelt kan sägas att samtliga Knesset fram till 1977 varit vänsterorienterade men att olika former av höger-center-koalitioner styrt landet sedan dess med undantag av en kort period i början på 90-talet.

För att alls kunna förstå vad de olika israeliska partierna står för och hur de relaterar till varandra bör man arbeta på fyra olika axlar. Det måste då också nämnas att ett parti inte nödvändigtvis kan markeras på samtliga fyra axlar. Protest- och enfrågepartier dyker emellanåt upp och saknar i allmänhet en egen åsikt för säkerhetspolitik eller religiösa frågor.

Fyra axlar

De partier som sitter representerade i Knesset, det israeliska parlamentet, kan således plottas ut i en fyrdimensionell matris med följande fyra axlar:

Sekulär-Religiös
En första, lätt förvirrande axel är den religiös-sekulära. Israeliska partier finns över hela skalan. Från det mycket sekulära och nu avsomnade (eller åtminstone bortröstade) liberala partiet Shinui, till det ultraortodoxa partiet Agudat Israel. Ett misstag människor tenderar att göra är att förväxla denna axel med den sionistisk-antisionistiska. Ett parti med en uttalat religiös agenda behöver med just ingen nödvändighet alls vara sionistiskt.

Antisionistisk-Sionistisk
Det här är axeln som i svensk media beskrivs i något missvisande termer om höger-vänster, eller i internationell media som hök-duva. För ändamålet här är emellertid sådana definitioner inte tillräckliga. Israeliska arbetarpartiet Avodah har t ex mycket gamla och stolta sionistiska traditioner men har ändå historiskt företrätt en förhållandevis duvaktig hållning till Israels grannländer och palestinierna. Det klassiska högerpartiet Likud har på samma vis företrätt en mycket hård linje säkerhetspolitiskt men kan egentligen inte beskrivas som mer sionistiskt än Avodah.
På den andra sidan av axeln kan t ex nämnas olika ultraortodoxa eller arabiska partier och parlamentära grupper som genom åren företrätt mer eller mindre strikt antisionistiska statsfientliga åsikter. På det teoretiska planet får inget parti gå till val på en antisionistisk plattform som söker förändra Israels judiska nationalkaraktär men det arabiska partiet Balads mandat i det sextonde Knesset visar hur mycket detta är en tolkningsfråga.

Hök-Duva
Axeln hök-duva kan vi för våra ändamål använda för att kategorisera ett israeliskt partis säkerhetspolitiska hållning. Extremen åt ena hållet är partier som Moledet som förordar en fullständig transfer av all arabisk population från Israel, Gaza-remsan och Västbanken. Israel Beitenu är ett annat exempel som förordar ”valfri transfer”. Tanken är i korthet att Israel bör behålla de stora judiska bosättningsblocken och ge bort de arabiska städerna i Israel till palestinierna för att uppnå en etnisk segregation som skall säkra en judisk nationalkaraktär i Israel. Även Likud är ett traditionellt hökparti som ser militär överhöghet i regionen och en hård säkerhetslinje gentemot palestinierna som den enda vägen till en säkerhetspolitiskt acceptabel situation.
Den andra extremen exemplifieras av Balad, ett arabiskt nationalistparti med en partiledare åtalad för spioneri mot Israel. Partiet verkar i något förtäckta ordalag för ett upplösande av den judiska staten och inrättandet av en enstatslösning där palestinierna med rådande nativitet raskt skulle utgöra befolkningsmajoriteten.

Höger-Vänster
Det här är den traditionella politiska axeln där planekonomi och marknadsekonomi utgör de båda ändpunkterna. Israel är av tradition ett socialistiskt land och styrdes fram till 1977 uteslutande av vänsterkoalitioner där det israeliska arbetarpartiet under olika namn varit den största koalitionspartnern. Israel har genom centralorganisationen Histadrut ett mycket starkt fackföreningsväsen men har sedan Likuds valframgångar 1977 utvecklats i en mer liberal, marknadsekonomisk riktning.
Värt att nämnas vad gäller höger-vänster-skalan i den israeliska politiken är att den, liksom allting annat i Israel, färgas av den säkerhetspolitiska situationen med följden att många klassiska vänsterfrågor prioriteras ned av vänstern till förmån för en välformulerad säkerhetspolitik som attraherar väljare.
Som en följd av högerns praktiskt taget oavbrutna styrande av landet sedan sent sjuttiotal har Israel idag nått något längre än Sverige med avseende på privatiseringar och privata försäkringssystem snarare än offentlig sektor men det är svårt att uttala sig om huruvida detta är resultatet av med medveten marknadspolitisk strategi eller en nödvändighet för en säkerhetspolitik som kräver enorma summor pengar ur den offentliga kassan.

De politiska partierna i Knesset

Gil
Gil, som kan betyda ålder på hebreiska är också en förkortning för Gimlaei Israel Laknesset – ”Israels pensionärer till Knesset”. Partiet är något av ett missnöjesparti som driver pensionärsfrågor. En otippad framgång i valet till det sjuttonde Knesset som fick sju mandat och blev koalitionspartner med Kadima i utbyte mot Hälsoministerposten.

Chadash
Marxistiskt, uttalat antisionistiskt parti med främst arabiska väljare. Partiledare är Mohammed Barakeh. Partiet stöder ett fullständigt tillbakadragande från alla områden som ockuperades av Israel 1967 samt rätt att återvända eller kompensation till de palestinska flyktingarna. Kämpar även för erkännandet av palestinierna som en israelisk minoritet. Chadash fick tre mandat i valet till det sjuttonde Knesset 2006.

Ichud Leumi (National Union) – Mafdal (National Religious Party)
Sammanslagen politisk allians mellan det nationalreligiösa partiet Mafdal och den allians som på engelska kallas National Union, där bland annat Moledet ingår. Mafdal satt överaskande nog i koalliton med Shinui tillsammans med Likud och National Union i det sextonde knesset (valet 2003). Mafdal skakades av interna strider under tillbakadragandet från Gaza för snart två år sedan och delar av partiet hoppade av för att starta ett eget parti som sedan kom att ingå i National Union. De båda partierna stöder för närvarande inte en tvåstatslösning och har tillsammans nio mandat i Knesset.

Kadima
Sedan valet 2006 Israels största parti med 29 mandat. Partiet grundades formellt av Ariel Sharon som hoppade av Likud 2005 och blev något av ett enmansparti. Sedan Sharons stroke har Ehud Olmert, tidigare Jerusalems borgmästare lett partiet. Hoppet för Kadima var att attrahera väljare både från centern och vänstern genom ett valmanifest där den främsta punkten var ytterligare tillbakadraganden från Västbanken, unilateralt om så krävdes. I valet lyckades man visserligen säkra flest platser i Knesset men med Sharons frånfälle från politiken stod också klart att partiet snabbt tappade väljarstöd utan en karismatisk ledare. Partiet plågas idag av interna stridigheter och utgör främst basen för den koalition som styr landet men utan någon särskilt utmärkande politisk vilja.

Labor-Meimad
Partiet grundades i sin nuvarande form 1968 och har i det sjuttonde Knesset 19 mandat vilket gör det till näst största parti i Knesset. Tillsammans med Kadima sitter man i koalitionsregeringen. Partiledare är Amir Peretz, tidigare ordförande för den fackliga centralorganisationen Histadrut. Peretz är också försvarsminister i den sittande regeringen. Labor är ett sionistiskt parti strax till vänster om centern och ingår i den socialistiska internationalen. Sedan 1999 har partiet ingått i en politisk allians med det lilla vänsterpartiet Meimad. Alliansen innebär att Meimad får den tionde platsen på Labours vallista och således också ett mandat i Knesset när Labour går över nio mandat. Partiledare och ensam mandatinnehavare är den danska överrabinen Michael Melchior.
Labour har den enskilt längsta historien i israelisk politik och kan spåra sina rötter till statens bildande.

Likud
Tredje största parti jämte Shas i det sjuttonde Knesset är Likud. Ett konservativt parti som i teorin driver en politik för fri marknadsekonomi. Nuvarande partiledare är Benyamin Netanyahu som tidigare varit premiärminister. Partiet förespråkar en hård linje mot terrorism och har sedan 1977 i olika former och koalitioner suttit i regeringsställning. Partiet lämnades av dåvarande partiledaren Ariel Sharon och nuvarande utrikesminister Tzipi Livni efter interna stridigheter kring tillbakadragandet från Gaza i augusti 2005. Avhopparna kom att bilda Kadima.

Meretz
Det socialdemokratiska Meretz grundades ur alliansen mellan partierna Ratz, Mapam och Shinui 1992. På nittiotalet kom Meretz att bli den ledande koalitionspartnern i Yitzak Rabins vänsterkoalition. Partiet kallade sig under en tid för Meretz-Yachad men gick till val 2006 som Meretz. Partiet gjorde ett dåligt val och fick endast 5 mandat vilket på sätt och vis är tråkigt. Hade man kunnat attrahera väljare nog för ytterligare ett mandat hade Israel fått sin första ultraortodoxa kvinna i parlamentet. Partiledare är Yossi Beilin.

Balad
Det arabiska Balad brukar på engelska skrivas som National Democratic Assembly och har 3 mandat i Knesset. Partiledare är spionerianklagade Dr Azmi Bishara som misstänks ha fört vidare militära uppgifter till Hizbullah under förra sommarens krig mot Libanon. Partiet stöder tvåstatslösningen men säger sig också verka för transformerandet av Israel från en judisk stat till en demokratisk stat. Sedan partiets grundande 1995 har man lämnat in officiella protester mot varje statsbudget med motiveringen att dessa är diskriminerande mot Israels arabiska medborgare.

Shas
Partiet grundades 1984 och företräder Israels ultraortodoxa judiska befolkning från mellanöstern. Shas är fritt översatt på hebreiska en förkortning för ”den världsomspännande föreningen för sefardiska torah-väktare”. Shas kan också vara en förkortning för shisha sedarim, de sex ordningarna vilket skulle refera till de sex ordningarna kring vilka talmud och mishna är organiserade. Partiledare är Eli Yishai, som bland annat gjort sig måttligt populär genom att hävda att homosexualitet är en sjukdom och samtidigt önska Israels homosexuella ett snabbt återfrisknande. Majoriteten av Shas väljare är inte ultraortodoxa men traditionella religiösa judar samt druzer. Partiet arbetar främst mot separation av stat och religion i Israel. Liksom Likud sitter partiet i dagsläget på tolv mandat.

United Torah Judaism
Partiet är en allians mellan de båda ultraortodoxa partierna Agudat Israel och Degel HaTorah. De båda partierna har en brokig historia på grund av sina meningsskiljaktigheter med avseende på ultraortodoxi. Agudat Israel representerar väljare för den chassidiska strömningen av judendom emedan Degel HaTorah representerar den strömning som grundades i opposition mot chassidism. Partierna gör emellertid gemensam sak då de i stora drag delar åsikter kring religion. United Torah Judaism tenderar att agera ideologisk ledstjärna för Shas.

United Arab List – Arab Renewal
En liten allians av små arabiska partier som vann fyra mandat i valet 2006. Partiet är särskilt populärt bland israeliska beduiner. Inför valet ingick man en allians med partiet Taal, ett litet parti bestående av parlamentsledamoten Ahmad Tibi som lämnade Balad I det femtonde Knesset.

Israel Beitenu
Partiet, som leds av Likud-avhoppade, rysk-israeliska Avigdor Lieberman har i västmedia fått en kontroversiell stämpel men är egentligen långt mer moderat än Mafdal eller Ichud Leumi. I valet till det sjuttonde Knesset fick partiet 11 mandat och ingår i regeringskoalitionen. Avigdor Lieberman har fått den underliga portföljen för strategiska frågor. Partiet grundades från början för att skapa ett parti för den rysk-israeliska befolkningen som stöder en hård säkerhetspolitisk linje. Israel Beitenu stöder en tvåstatslösning men har lagt fram en egen lösning; Lieberman-planen, som i korthet går ut på att de områden av Israel som domineras av arabiska israeliska medborgare ges till en framtida palestinsk stat mot att Israel behåller majoriteten av sina bosättningar.

Magnus Lindberg
Ordförande för Israelgruppen och Emmanuel Levinas Fellow vid Paideia, the European Institute for Jewish Studies in Sweden.

Publicerad i Svensk Linje 2:2007 (temanummer om Israel)