Israels moderna historia: 1800-talet till 2002

| 2007-01-31 | ae | artikel |

Denna text bygger på boken ”Israels historia och uppkomst” av Patrik Öhberg

1. Sionismens framväxt och den nya judiska invandringen till Israel (1900-talet fram till 1948)

Efter 1700-talets upplysningstid och den franska revolutionen kom 1800-talet med sina liberala idéer om demokrati och mänskliga rättigheter. Det förde med sig nya möjligheter för Västeuropas judar. Förutsättningarna för att på allvar träda in i de europeiska samhällena uppenbarade sig för judar och andra marginaliserade grupper. Politiska partier och andra institutioner började släppa fram judar. Främst gällde det judar som övergått till kristendomen. Snart fanns det framträdande personer med judisk bakgrund i många olika samhällssektorer. Den judiska integrationen i Västeuropa såg i många stycken ut att fungera.

Samtidigt var utvecklingen i Östeuropa den motsatta. I exempelvis Ryssland drabbades den judiska befolkningen från tid till annan av förföljelser. Läget kom under 1800-talet att stadigt försämras. När den ryske tsaren Alexander II mördades år 1881, lades skulden för mordet på judarna. Miljontals judar tvingades fly landet. Många av judarna tog sin tillflykt till Tyskland och Österrike. Samtidigt som antalet judar ökade i Västeuropa ökade också intoleransen mot dem. Antisemitismen gjorde sig på nytt påmind i Västeuropa.
Tanken på att mänskligheten borde delas in i raser vann också gehör under 1800-talet.

Debatten kring darwinismen och idén att mänskligheten ständigt når nya och högre nivåer i utvecklingen fick vetenskapsmän att också intressera sig för rastänkande. Under denna tid skapades politiska rörelser som gjorde rastänkandet till en politisk fråga. De pekade ut judarna som det största hotet mot samhällets fortbestånd och den ”ariska rasen”.

Det blev också populärt att tala om nationalkaraktärer och om att en stat består av ett folk. Nationen och dess invånare ansågs höra samman på ett alldeles speciellt sätt. Relationen mellan folket och nationen tycktes vara så viktig att den inte fick hotas av ”främmande” kulturer eller människor. De nationalistiska tendenserna kompletterades sålunda med rasmässiga föreställningar som var och en för sig innehöll rasistiska och negativa värderingar gentemot judarna. Kombinationen av nation och ras skulle visa sig vara mycket explosiv.

Tidigare hade de anti-judiska angreppen, både i kristna och muslimska länder, tagit sin utgångspunkt i att judarna inte ville vara som andra, att de ville hålla fast vid sin religion och kultur. Detta markerade majoritetssamhällena med att till exempel tvinga judarna att bära gula märken, och att bo i speciella och sämre bostadskvarter (ghetton). När 1800-talet led mot sitt slut tog åsikterna om judarna som rasmässigt undermåliga fart. Paradoxalt nog blev judarna, tidigare beskyllda för att vara efterblivna och ett släkte som inte passade in, nu anklagade för att de alltför väl integrerat sig i de länder där de levde. Den så kallade Dreyfussaffären i Frankrike kom att tjäna som en varningsklocka för många judar.

Dreyfusaffären

Alfred Dreyfus arbetade på det franska krigsdepartementet och var jude. År 1894 anklagades Dreyfus för att ha läckt militära hemligheter till tyskarna. Han dömdes till livstids fängelse på Djävulsön. De i rättegången framlagda bevisen var förfalskade. Likväl dömde den allmänna opinionen honom hårt och antisemitismen florerade. Efter en rad överklaganden och efter att en fransk tjänsteman erkänt sig skyldig för förfalskningarna pekades en fransk adelsman ut som den verkligt ansvarige för spioneriet. Slutligen frikändes Dreyfus från alla anklagelser.

Turerna kring Dreyfus pågick tolv år och kom att bli en stor politisk fråga som delade Frankrike i två läger. Frankrike sågs av många judar som ett föregångsland. Det var under den franska revolutionen som de stolta parollerna ”Frihet, jämlikhet och broderskap” hade myntats. Nu visade sig Frankrike vara ett land som inte förmådde leva upp till parollerna man självt skapat.

Sionismen växer fram

Sionism som begrepp myntades 1893 och var en politisk rörelse med målsättningen att etablera en judisk stat. Utgångspunkten för sionismen är att judar utgör ett folk med en gemensam historia, kultur och religion och ett eget språk. Om det hade ett eget territorium kunde det jämställas med andra folk. Ordet Sion syftar både på Israel och Jerusalem. För judarna kom Sion att bli en symbol för återvändandet. Talesättet ”Nästa år i Jerusalem” var ett vanligt sätt att uttrycka sin önskan om att en dag återvända till Israel.

I början var återvändandet till Israel en religiös längtan och finns som sådan dokumenterad alltsedan 500-talet f v t. Under 1800-talet antog tanken på att återvända andra mer politiska uttryck. De flesta av dem som arbetade för skapandet av en judisk stat var socialistiskt orienterade sionister. Inspirationen kom från andra nationella rörelser som rönt framgång i exempelvis de nybildade staterna Italien och Tyskland.

Ryska judar bildade år 1881 föreningen Sions vänner. Föreningens ändamål var att grunda jordbruk i Palestina. De socialistiska idealen stod som rörelsens ledstjärna. Bland idealen ingick att återföra judarna till produktivt (kropps)arbete, där jordbruket intog en speciell ställning. Under lång tid hade judar på grund av diskriminerande lagstiftning varken haft möjlighet att äga jord eller att bruka den. Men i en judisk stat skulle juden åter bruka jorden och bilda en stark arbetarklass i ett socialistiskt samhälle. Det var de östeuropeiska judarna som kom att dominera både tiden före den israeliska statens bildande och långt därefter.

I början av 1900-talet anlades i enlighet med de socialistiska principerna de första jordbrukskollektiven, de så kallade kibbutzerna, vilket på hebreiska betyder gemenskap. Den bärande tanken var att dessa jordbrukskollektiv inte skulle ägna sig åt lönearbete och att egendomen skulle vara gemensam. Man ville bygga socialistiska miniatyrsamhällen för att visa omvärlden ett alternativt sätt att leva. I princip gick det ut på att varje kibbutzmedlem fick vad hon behövde och gav vad hon kunde. Fram till 1960-talet var kibbutzerna en betydelsefull del av Israels ekonomi.

Theodor Herzl

Dreyfusaffären fick stor uppmärksamhet i Europa. Rättegångarna övervakades av hundratals journalister. En av dessa journalister var Theodor Herzl. Herzl var en assimilerad österrikisk jude. Han chockerades av den starka antisemitism som följde i affärens kölvatten. Var verkligen integrationen och assimileringen det rätta sättet att lösa ”judefrågan”? I Herzls hemstad Wien var den antisemitiska opinionen på frammarsch och när Herzl såg samma tendenser i Frankrike bestämde han sig för att något måste göras.

I boken ”Judestaten, ett försök till en modern lösning av judefrågan” som publicerades år 1896 presenterade Herzl de idéer som skulle göra honom världsberömd. Problemet för judarna, menade Herzl, var i första hand inte sociala, religiösa eller ekonomiska, utan det faktum att man inte hade en egen stat och därmed inget självbestämmande. Herzl trodde att det var först när judarna hade ett eget land som de skulle betraktas som ett folk jämställt med andra. Varhelst det fanns judar fanns antisemitism, konstaterade Herzl.

Antisemitismen var, enligt Herzl, inte bara ett problem för judarna, utan också för de europeiska staterna. Antisemitism kunde sålunda bara botas genom sionism. Lösningen låg i ett judiskt nationalhem. För att göra verklighet av tanken på en egen stat, behövde judarna tala med en röst och för det krävdes en sionistisk organisation.

Sionismen som teori och praktik fanns före Herzl. Men det var med Herzls envetenhet och företagsamhet som projektet verkligen tog fart. Han gick omgående till aktion och sammankallade år 1897 den första sionistiska kongressen i Basel i Schweiz.

De första stegen mot en judisk stat

Den sionistiska kongressen utarbetade det s.k. Baselprogrammet där det sattes på pränt att organisationen skulle arbeta för att förverkliga tanken på en judisk nationalstat i Palestina. Ett steg på vägen var att sända bönder och hantverkare till Palestina samt att stärka den judiska nationella identiteten. Men det fanns även andra saker som behövde göras.

De sionistiska rörelsernas tidiga invandrare hade huvudsakligen förlitat sig på det ekonomiska stöd som judiska välgörare stod för. Herzl ansåg däremot att en förutsättning för den judiska statsbildningen var att idén godkändes av världspolitikens stora aktörer. Därför kom Herzl att ägna mycket av sin tid till att övertala Europas stormakter att hjälpa till.

Gensvaret var dock inte vad Herzl hade hoppats på. Den viktigaste förhandlingsparten, den ottomanske sultanen, trodde inte på sionismens visioner. När så England lade fram Uganda som ett lämpligt alternativ till Palestina, var Herzl beredd att acceptera det. Förslaget skapade omedelbart stora motsättningar bland sionisterna. Hela rörelsen riskerade att spricka. Efter en del turer slog den sjunde sionistiska kongressen år 1907 fast att Palestina utgjorde det självklara målet för etablerandet av ett judiskt nationalhem.

Några år tidigare, 1901, hade en judisk nationalfond, Keren Kajemet Le-Israel, bildats för att samla in pengar för markköp i Palestina. När stormakternas stöd för en judisk stat till en början uteblev, ansåg en del sionister att man måste fortsätta med att köpa mark och bygga upp en organisation som samlade in pengar för detta ändamål. En av de mest kända donatorerna var Edmond de Rothschild. Rothschild, som kom från en förmögen engelsk familj, engagerade sig tidigt för de judiska nybyggarna. När de ryska judarna flydde till Palestina i slutet av 1800-talet, fanns Rothschild med som en av de stora bidragsgivarna och investerade enorma summor till de nya jordbruken. Han har kommit att kallas för ”bosättningarnas fader” och medverkade till startandet av ett trettiotal jordbruksbyar. Med sitt breda kunnande investerade Rothschild också i fabriker som bidrog till att industrialiseringen i Palestina satte fart. Han lät även anlägga stora vingårdar och vissa av dem finns fortfarande kvar.

Visserligen försökte den ottomanska administrationen hindra judiska markköp i Palestina, dock utan framgång. Den huvudsakliga anledningen till motståndet mot judiska markköp var att de såg judarna som allierade med väst. Inköpen av land betraktades som ett sätt skaffa sig inflytande i ett strategiskt viktigt område. Mitt i denna turbulenta tid dog Herzl år 1904, endast 44 år gammal. Sionismen som rörelse hade dock hunnit växa sig så pass stark att den inte stod och föll med en man. Men det var fortfarande inte särskilt många västjudar som anslöt sig till sionismens idéer. De flesta av anhängarna kom fortfarande från Ryssland, och det fanns olika uppfattningar om åt vilket håll rörelsen borde utvecklas.

Den judiska befolkningen i Palestina ökar

Mellan åren 1892 – 1903 startade den första av fem invandringsvågor – alija på hebreiska. Under dessa år invandrade mellan 20 000 och 30 000 judar varav de flesta kom från Östeuropa. I den andra invandringsvågen, som pågick mellan åren 1904 – 1914, invandrade cirka 35 000 judar. Fortfarande var det från Östeuropa som det stora flertalet kom, men allt fler av invandrarna var övertygade sionister och har kallats för ”pionjärer”. Tilltalsnamnet kommer av att de började bygga samhällsinstitutioner – institutioner som senare blev viktiga fundament i staten Israel.

Ytterligare 100 000 judar sökte sig till Palestina under den tredje och fjärde invandringsvågen (1919 – 1923 respektive 1924 – 1928). Som en följd av ökande antisemitism i Västeuropa, flyttade omkring 250 000 judar in i Palestina under den femte invandringsvågen (1929 -1939).

År 1917 fanns cirka 85 000 judar och 600 000 araber i Palestina. År 1947 hade antalet judar ökat till drygt 600 000 och antalet araber till 1 400 000. Procentuellt sett hade antalet judar exploderat. I absoluta tal hade den arabiska befolkningen ökat mest, både genom invandring och genom naturlig ökning. Framförallt växte den arabiska befolkningen i områden som låg i nära anslutning till de nya judiska samhällena som var i stort behov av arbetskraft.

Första världskriget och Balfourdeklarationen

Under det första världskriget avstannade inflyttningen av judar till Palestina. Samtidigt var det turbulent på den storpolitiska scenen. Det ottomanska väldet – en stormakt sedan 1400-talet – föll samman. Ingen var förvånad, eftersom det forna imperiet under en lång tid hade kallats för ”Europas sjuke man”.

Engelsmän och fransmän räknade kallt med ett sammanbrott av det ottomanska riket. Redan innan första världskriget hade tagit slut, delade de upp väldets territorium i olika intresseområden. De hemliga brittiskfranska planerna konkretiserades genom kartor. Uppdelningen av det ottomanska riket namngavs efter respektive länders utrikesministrar och har kommit att kallas för Sykes- Picot-avtalet.

I grova drag delades arabvärlden in i två intressesfärer. Frankrike tilldelades områden som omfattade bl a dagens Libanon. Engelsmännen fick de södra delarna med bland annat dagens Jordanien, Gulfstaterna och de sydliga delarna av Irak. Palestina skulle bli ett självständigt område under internationell kontroll. När första världskriget var över reviderade Frankrike och Storbritannien den tidigare överenskommelsen. Palestina fördes till den brittiska
intressesfären.

Den sionistiska organisationen kände till planerna och uppvaktade brittiska politiker med sin önskan att bilda en judisk stat i området. Resultatet blev framgångsrikt så till vida att den brittiske utrikesministern Arthur Balfour år 1917 överlämnade ett brev till sionisternas ordförande Chaim Weizmann sedermera Israels första president. Brevets ordalydelse gav stöd åt de sionistiska planerna. Man stödde strävandena om att skapa ett judiskt nationalhem i Palestina och lovade att hjälpa till på bästa sätt. Det sades även att andra befolkningsgrupper i Palestina skulle behålla sina medborgerliga eller religiösa rättigheter och att detsamma gällde för judar som levde i andra länder. Ett viktigt historiskt och politiskt steg på vägen mot skapandet av en judisk stat hade därmed tagits.

Det brittiska mandatområdet

År 1917 tågade de allierade trupperna under den brittiske befälhavaren Lord Allenby in i Jerusalem. Britterna behärskade nu Palestina. Mandatområdet i Palestina kom att omfatta dagens Israel, Gazaremsan, Västbanken och Jordanien. Genom beslut i Nationernas förbund fick britterna ansvar för området år 1922. Tidigare hade fredskonferensen i San Remo beslutat att Palestina skulle tillfalla britterna och när beslutet ratificerades 1922 av Nationernas förbund fick även Balfourdeklarationens löfte om ett judiskt nationalhem ett internationellt godkännande.

År 1921 delade britterna Palestina i två delar, den ena delen fick fortfarande heta Palestina, medan den andra delen öster om Jordanfloden kallades för Transjordanien. Transjordanien bytte sedermera namn till Jordanien och blev en självständig stat år 1946. Av det brittiska mandatets yta utgjorde Transjordanien 80%. De sionistiska ledarna överraskades av uppdelningen, dels för att de uppfattade att Balfourdeklarationens utfästelser skulle omfatta hela mandatområdet Palestina och dels för att britterna vägrade låta judar bosätta sig öster om Jordanfloden.

Arabiskt motstånd

De nationalistiska stämningarna i Europa nådde under 1800-talet även arabvärlden. Visionen om att åter bli ett mäktigt enat arabiskt rike inspirerade många arabiska ledare. Ett första steg var att skaka av sig det ottomanska riket. Engelsmännen, som kände till arabernas önskemål, lovade dem sitt stöd mot att de hjälpte till i kampen mot turkarna. Araberna tog chansen och deltog, tillsammans med bland annat judiska trupper, i kriget mot det ottomanska riket.

När de arabiska ledarna förstod att en överenskommelse träffats mellan Richard Sykes och Georges Picot om att dela upp regionen i en brittisk respektive fransk intressesfär blev upprördheten stor. Britterna menade dock att ingenting avtalats om Palestina i den korrespondens som förts mellan britter och araber. Det var Henry McMahon som i en brevväxling med Ali Ibn Husain år 1915 lovat sitt stöd till en oberoende arabisk stat. McMahon var Storbritanniens sändebud i Egypten och Husain var städerna Mecka och Medinas beskyddare.

Det brittiska löftet om en oberoende arabisk stat var dock vagt utformat. Den arabiska statens storlek var inte fastslagen. Palestina var inte heller ett administrativt sammanhängande område. Det hade fallit sönder i flera mindre enheter, dock ingick alla i det ottomanska väldet. Britterna hävdade att de deklarerat vilka områden som de själva skulle ha kontroll över (bland annat Palestina), och vilka områden som var avsedda för araberna. Så började britternas problem med Palestinamandatet och så fortsatte problemen fram till dess att Storbritannien den 14 maj 1948 drog tillbaka sina trupper från området.

Redan från början såg många araber med ovilja på den judiska invandringen. Det som för judarna var ett återvändande, uppfattades av araberna som kolonialism. Men så sent som år 1919 hördes även andra tongångar. Emir Feisal, son till Ali Ibn Husain, undertecknade tillsammans med Chaim Weizmann – i enlighet med Balfourdeklarationen – ett dokument som syftade till att det i Palestina skulle bildas en arabisk stat i nuvarande Syrien och Irak och ett judiskt nationalhem. Denna överenskommelse föll emellertid i samma stund som den arabiska delegationen förstod att britternas och fransmännens intentioner var att hålla sig kvar i området.

Den judiska invandringen till Palestina fortsatte. Men när Balfourdeklarationen hade godtagits av det brittiska parlamentet och Palestina blivit ett brittiskt mandat övergick den arabiska motviljan till väpnat motstånd. Attackerna mot judar började ta fart år 1920. Arabiska generalstrejker och demonstrationer avlöste varandra.

Britterna tog allt större intryck av de arabiska protesterna. Efter arabiska upplopp år 1929, i bland annat Hebron och Jerusalem, då 133 judar dödades, kom britterna ett år senare med ett förslag, som innebar att judiska markköp och invandring kraftigt skulle begränsas. Motsvarande arabisk invandring från grannländerna skulle fortgå utan restriktioner. Det sionistiska ledarskapet mottog förslaget med både bestörtning och förvåning. De menade att britterna inte följt Balfourdeklarationens utfästelser. Britterna tog till sig de judiska synpunkterna och lade ner förslaget.

Efter upprepade arabiska kravaller presenterade Lord Peel, en engelsk diplomat, år 1937 ett nytt förslag. Lord Peel hade av den brittiska regeringen fått till uppgift att hitta en lösning på problemet mellan araber och judar i Palestina. Peelkommissionen menade att upploppen berodde på arabernas starka motvilja mot judisk invandring och ett judiskt nationalhem i Palestina. Även om araberna i området materiellt sett hade fått det bättre, kvarstod kravet på att den judiska närvaron måste upphöra. Det fanns också interna spänningar bland den arabiska befolkningen. En del av Palestinas arabiska markägare hade blivit förmögna på att sälja mark till judar, vilket inte sågs med blida ögon av Jerusalems muslimske ledare, mufti Hadj Amin al-Husseini. Han utlyste en fatwa, en religiös order, ett förbud för muslimer att sälja mark till judar. Den muslim som bröt mot förbudet skulle, enligt fatwan, nekas muslimsk begravning. Även andra araber råkade illa ut under den arabiska revolten (1936 – 1939) på grund av en mer försonlig inställning gentemot den judiska invandringen.

Kommissionens slutsats var att hoppet om att judar och araber skulle kunna leva tillsammans i en och samma stat inte var realistisk. Man anförde att judarna och araberna var allt för olika varandra avseende religion, språk, kultur och framförallt vad beträffar folkgruppernas nationella aspirationer. Alltså, menade Peelkommissionen skulle det brittiska mandatområdet delas upp i en arabisk och en judisk stat. Den arabiska staten skulle omfatta Palestina och dagens Jordanien, undantaget området kring Galiléen och kusten nordväst om Tel Aviv. Avsikten var nämligen att de sistnämnda områdena skulle utgöra den judiska staten. Förslaget accepterades efter en viss tvekan av den sionistiska sidan. De arabiska förhandlarna sade nej.

På grund av växande oroligheter godtogs inte Peelkommissionens delningsplan av den brittiska regeringen. Istället ville den att parterna skulle komma samman för att diskutera andra alternativ. Varken de arabiska eller de judiska representanterna ansåg att detta var en framkomlig väg. Oroligheterna i området fortsatte och britterna fick allt större problem.

Vitbok för Palestina

Nazisternas grepp om Europas judar hårdnade och allt fler judar försökte fly för att rädda sina liv. Samtidigt presenterade britterna 1939 en s k vitbok som förordade en mycket restriktiv invandring av judar till Palestina. Mellan 1939 och 1944 skulle endast 75 000 judar tillåtas ta sin tillflykt till Palestina och efter år 1944 skulle invandringen styras enligt arabiska önskemål. Utfästelserna som gjordes i Balfourdeklarationen kom att betyda allt mindre. Löftet om ett judiskt nationalhem fanns inte kvar och fortsatta judiska markköp förbjöds. Relationen mellan judar och britter försämrades drastiskt under en tid då i snitt en miljon judar om året mördades.

Turerna som hade föregått vitboken var många. Palestinafrågan hade blivit en internationell angelägenhet samtidigt som den judiska flyktingströmmen från Nazityskland växte. År 1938 arrangerades en internationell konferens i Evian, Frankrike. Syftet var att dryfta den judiska flyktingfrågan och att ta reda på vilka länder i världen som var beredda att ta emot judiska flyktingar. Intresset visade sig vara mycket svalt både i Europa och USA. Några sydamerikanska länder kunde tänka sig att ta emot ett mindre antal judar som konverterat till kristendomen. Araberna å sin sida hotade med att förena sig med Tyskland om inte den judiska flyktingvågen till Palestina stoppades.

Det var i kölvattnet av en eskalerande kris som vitboken lades fram. För den sionistiska rörelsen framstod nu väpnad kamp mot det brittiska styret i Palestina som ett gångbart alternativ. Vitboken ledde det till att judiska underjordiska organisationer och brittiska soldater började bekämpa varandra. Problemen blev allt större, medan alternativen för judarna i Europa minskade. Systematiskt fråntogs judar i delar av Europa sina mänskliga rättigheter och sin egendom. I Nazityskland började den systematiska förföljelsen av det judiska folket som kulminerade i ett gigantiskt industriellt massmord av aldrig tidigare skådat slag. När kriget 1945 var över, hade en majoritet av Europas judar mördats. Hitler hade gjort verklighet av det han skrev i ”Mein Kampf”. Judarnas värsta farhågor hade besannats.

Judarna i det brittiska mandatområdet

Under 1920-talet uppgick den judiska befolkningen i Palestina till cirka 100 000 personer. Målmedvetet byggdes allehanda samhällsinstitutioner upp. Man satsade på att få igång industri- och jordbruksproduktion samtidigt som mer mark köptes upp. Förvaltning, lärosäten och sjukhus etablerades. Jewish Agency, den sionistiska organisationens verkställande organ, bildades 1929. Arbetet berörde i huvudsak frågor om ekonomi och invandring. Hebreiskan blev ett språk som allt fler judar talade. Tel Aviv, som grundades 1908, blev den första stad som kunde stoltsera med vägskyltar textade på hebreiska. Det gemensamma språket bidrog till att den nationella identiteten växte sig starkare.

När den arabiska fientligheten tog sig allt våldsammare uttryck, ökade judarnas behov av att kunna försvara sig. År 1920 bildades Hagana (försvar på hebreiska), ett försvarssamarbete, som till en början bestod av en lös sammansättning av lokala grupper som försökte försvara sina områden. Efter de arabiska angreppen i Hebron och Jerusalem år 1929, antog organisationen en fastare form och man började se över tillgången på materiel och rekryter.

Det var de socialistiska sionisterna som hade kontrollen över Hagana. De var inriktade på att samarbeta med britterna. Bland sionisterna fanns även mer högerinriktade rörelser som inte trodde på britternas samarbetsvilja, eftersom de ansåg att dessa var pro-arabiska. Till skillnad från Hagana menade de att det inte räckte med att försvara sig mot de arabiska attackerna. Man måste också kunna ta initiativ och agera. Utifrån dessa skiljaktigheter kom rivaliserande militära organisationer att uppstå. De högerorienterade Irgun och Stern-ligan bildades år 1931 respektive år 1940. Irgun och Stern-ligan gjorde sig fram till 1948 skyldiga till en del spektakulära
terrorattentat.

Min fiende, min vän

Det var enkelt för den sionistiska rörelsen att ta avstånd från vitboken, men det var betydligt svårare att ta avstånd från britterna. När andra världskriget bröt ut var Storbritannien en av Hitlers bittraste fiender och därmed en allierad i kampen mot nazisterna. Lösningen på dilemmat blev att ”vi ska slåss i Israel mot vitboken som om det inte finns ett världskrig och vi ska slåss mot Hitler som om det inte finns någon vitbok”, som David Ben Gurion – Israels förste premiärminister – uttryckte saken. Samtidigt som judar slogs i brittiska uniformer ute i Europa mot Hitler, slogs judar mot britter i Palestina.

År 1939 avbröts samarbetet mellan britterna och de judiska organisationerna. Året därpå förbjöds judisk invandring till Palestina från Tyskland. Den sionistiska rörelsen fastslog, vid en kongress år 1942 på Biltmore Hotel, USA, att den omedelbart efter krigets slut skulle kräva att en judisk stat bildades. Kongressen var emellertid splittrad. En talför minoritet förespråkade en gemensam statsbildning med araberna. Denna grupp kom efter andra världskriget att marginaliseras när kunskapen om Förintelsen kommit till allmän kännedom.

Palestina blev ingen tillflyktsort för Europas kvarvarande judar. Britterna höll fast vid vitboken och dess restriktioner gentemot judisk invandring. De var rädda för att en fortsatt judisk invandring skulle spä på det arabiska missnöjet, vilket skulle kunna leda till att araberna gick i allians med tyskarna. I Tyskland fanns redan den muslimske ledaren för Jerusalem och den arabiske nationalisten, Muftin Hadj Amin al-Husseini, som propagerade för att muslimer skulle förena sig med Hitler.

Irgun som under en längre tid använt sig av terrorverksamhet sprängde år 1946 delar av Hotel King David i Jerusalem i luften. Hotel King David var britternas högkvarter i Palestina. Attentatet var en hämndaktion riktad mot britterna för att de arresterat stora delar av det judiska ledarskapet i Palestina. Redan tidigare hade Stern-ligan mördat Lord Moyne, brittisk minister med ansvar för Mellanösternfrågor. Visserligen tog den sionistiska ledningen avstånd från attentaten, men relationen till britterna var sedan länge bottenfrusen. Från och med år 1947 började britterna avrätta judar anklagade för inblandning i terrorverksamhet. Situationen för den brittiska regeringen, som hade gjort sig till ovän med båda sidor, blev allt svårare, varför man år 1947 överlämnade frågan om den framtida utvecklingen i Palestina till FN.

FN:s delningsplan av Palestina

Under FN:s regi tillsattes en kommitté, UNSCOP, som hade till uppgift att ta fram en lösning på konflikten.[29] Kommittén presenterade två alternativ. Antingen skulle Palestina delas upp i två stater, en judisk och en arabisk, eller så skulle en binationell statsbildning skapas. Kommitténs majoritet föreslog att Generalförsamlingen skulle anta det förstnämnda alternativet.

Den 29 november 1947 röstade Generalförsamlingen om delningsplanen. Med röstsiffrorna 33 för, 13 mot och 10 nedlagda godtogs UNSCOPS:s delningsförslag. FN:s generalförsamling hade sålunda givit sitt stöd till en judisk och en arabisk stat i Palestina. Jerusalem och Betlehem skulle emellertid stå under Förenta Nationernas kontroll.

De arabiska delegaterna, inklusive representanterna för Palestinas arabiska befolkning, motsatte sig delningsplanen och accepterade inte en judisk stat i Palestina oavsett hur stor eller liten den föreslogs vara. Arabstaterna lade istället fram ett eget förslag till Generalförsamlingen om att grunda en arabisk enhetsstat, där Palestina skulle utgöra en del av Syrien. Förslaget röstades ned.

I Israel har den 29 november 1947 en alldeles speciell betydelse, eftersom FN den dagen gav sitt bifall till bildandet av en judisk stat i Palestina. Det arbete som Herzl hade inlett för att vinna stormakternas stöd hade slutligen burit frukt. Ett erkännande från världssamfundet var emellertid en sak, att förverkliga delningsplanen i praktiken var en annan. FN hade redan konstaterat att det inte skulle vara möjligt med mindre än att man använde militära medel.

Självständighetskriget tar sin början

Strider utbröt omedelbart efter omröstningen i FN. Grupper bland de palestinska araberna attackerade judiska bostadsområden och till en början hade de judiska trupperna svårt att försvara sig. Britterna stoppade dessutom upprepade försök från Hagana att tillföra förstärkningar till de israeliska trupperna. Ännu existerade ingen enhetlig israelisk armé. Hagana, med cirka 45 000 män och kvinnor, utgjorde den huvudsakliga försvarsorganisationen. Men fortfarande opererade både Irgun och Stern-ligan, som hade 3 000 man till sitt förfogande, på egen hand.

Som ett svar på blodiga arabiska attacker mot judiska samhällen gick Irgun tillsammans med Stern-ligan in i byn Deir Yassin. Under strider med arabisk militär dödades även ett hundratal civila araber. Händelsen vid Deir Yassin bidrog till att delar av den arabiska befolkningen flydde från sina hem. Några dagar senare hämnades några araber och dödade över 70 judiska hjälparbetare i Sheikh Jarrah som färdades i en konvoj.

Den 14 maj 1948 upphörde britternas mandat i Palestina. Kriget mellan judar och araber var i gång redan före detta datum men efter den 14 maj bröt det ut i stor skala. De fem grannländerna gick med sina arméer till samlad attack. Britterna drog sig ut ur området och kvar fanns bara de arabiska och de israeliska trupperna.

2. Israel 1948-1991

Självständighetskriget

När Israels premiärminister David Ben-Gurion den 14 maj 1948 utropade staten Israel och läste upp självständighetsförklaringen var det nästan 2000 år sedan det senast funnits ett judiskt självstyre i ”Landet Israel”. Då var det Bar Kochba som under en kortare period var ledaren för ett självständigt Juda. Nu var det Ben-Gurion som riskerade att gå samma öde till mötes och endast bli ”kung för en dag”.

Några timmar efter att självständighetsförklaringen lästs upp attackerades Israel av fem reguljära arabiska arméer, från Egypten, Syrien, Libanon, Transjordanien och Irak. Den svenske diplomaten Folke Bernadotte kallades in av FN för att medla mellan parterna. Två veckor efter krigets officiella utbrott utverkade Bernadotte ett vapenstillestånd.

Israel hade under den tid som kriget pågått fått förlita sig på vapen som under stort besvär smugglats in i landet och var nu i stort behov av att bygga upp sin arsenal. Under vapenvilan öppnade sig en möjlighet för Israel att köpa krigsmateriel från framför allt Tjeckoslovakien.

Försöken att medla fred fortsatte. Efter en tid presenterade Bernadotte ett förslag som ingen av parterna godtog. Men ett betydligt värre öde väntade den svenske diplomaten. Den 17 september mördades han av medlemmar ur Stern-ligan. Genom att föreslå att den israeliska staten skulle begränsas till att endast omfatta Galiléen hade han blivit Stern-ligans fiende.

Kriget avslutades efter hårda strider år 1949. Även om vapenstillestånd hade ingåtts var det inget av arabländerna som var villigt att ingå fred med Israel. När kriget var över hade Israel erövrat en större yta än vad som utlovats i FN:s delningsplan. Även Egypten, Jordanien och Syrien hade gjort landvinningar när stillståndsavtalet ingicks år 1949.

I det område som enligt FN:s delningsplan skulle utgöra en ny arabisk stat det vill säga Gazaremsan ockuperades av Egypten. Västbanken i sin tur, men även östra Jerusalem, införlivades i den jordanska staten år 1950. I norr hade Syrien intagit områden som enligt FN:s delningsplan skulle ha tillfallit Israel. Efter förhandlingar drog sig Syrien tillbaka och FN upprättade en demilitariserad zon mellan Israel och Syrien. Vid denna tidpunkt aktualiserades aldrig tanken på att etablera en palestinsk stat. De arabiska ansträngningarna riktades istället mot att bekämpa Israel.

Israel hade visat sig vara tillräckligt starkt organiserat och motiverat för att slå tillbaka angreppen. Det fanns därför stor anledning till glädje för israelerna men också till viss bitterhet. Självständighetskriget var över, men det hade varit blodigt och förorsakat mycket lidande. Den israeliska regeringen var besviken på den lilla hjälp omvärlden hade erbjudit den. Trots att FN:s medlemsländer hade sagt ja till delningsplanen, ingrep inte FN till Israels försvar när arabstaterna försökte förinta landet.

De israeliska och palestinska flyktingarna

En av krigets konsekvenser var de flyktingströmmar som uppstod. Från det som kom att bli Israel flydde eller fördrevs, enligt FN:s statistik, cirka 720 000 araber. Det var inget som den israeliska ledningen hade planerat, utan skedde som en följd av kriget. Den arabiska befolkningen som befann sig i Israel och som flydde gjorde det av olika skäl. Stora delar av den palestinska över- och medelklassen lämnade Israel innan kriget hade brutit ut i förhoppning om att kunna återvända när Israel var besegrat. Det fanns också palestinier som blev fördrivna och andra som valde att fly när kriget ryckte allt närmare deras by.

De palestinska flyktingarnas tillflyktsorter blev främst Gaza/Egypten, Västbanken/Jordanien, Syrien och Libanon. Endast i Jordanien tilläts flyktingarna erhålla medborgarskap. I de andra länderna kom de att förbli flyktingar. De har varit hänvisade till speciella läger som fortfarande finns kvar. Cirka 150 000 palestinier stannade emellertid kvar i Israel och blev israeliska medborgare. Idag uppgår den arabiska andelen av Israels befolkning till över en miljon, eller 20 procent av befolkningen.

Efter Självständighetskriget fanns inga judar kvar (bortdrivna) i Gamla Jerusalem eller på Västbanken. Den andra judiska flyktingströmmen initierades av arabvärlden under och efter kriget 1948. På grund av förföljelser i arabvärlden mot den judiska befolkningen såg sig 870 000 judar, från 1940-talet och framöver tvungna att fly därifrån. I Irak, där de grövsta övergreppen skedde, blev det exempelvis belagt med dödsstraff att vara anhängare av sionismen. Det stora flertalet (närmare 600 000) av de judiska flyktingarna flydde till Israel och blev israeliska medborgare.

Flyktingproblematiken hade blivit en djupt infekterad politisk fråga. Israel har påtalat att de judiska och arabiska flyktingströmmarna varit ungefär lika stora. Alltså, menade israelerna, borde de arabiska länderna agera som Israel, omhänderta sina flyktingar och ge dem medborgerliga rättigheter. Arabländerna höll inte med och krävde att de palestinska flyktingarna skulle tillbaka till Israel. Israel erbjöd sig att ta emot 100 000 palestinska flyktingar på villkor att de arabiska länderna ingick fredsavtal med Israel. Även detta förslag sade de arabiska ledarna nej till.

De arabiska ledarnas grundinställning var att det arabiska folket inte var orsaken till att judarna förföljts i Europa. Det var därför inte rätt att araberna skulle avstå land för att ge plats för en judisk stat. Beträffande krigsutbrottet 1948 menade arabledarna att Israel bar huvudansvaret, liksom för de palestinska flyktingarnas situation. Flyktingarna skulle därmed tillbaka till Israel.

I december 1948 antog FN:s generalförsamling resolution 194. Resolutionen innehöll ett antal artiklar, de mest omtalade är 7, 8, 9 och 11. Artiklarna 7 – 9 fastslog att de heliga platserna i Palestina skulle vara tillgängliga för alla samt att Jerusalem skulle vara en öppen stad under FN:s kontroll. I den elfte artikeln framhålls att de flyktingar som ville återvända och leva i fred med sina grannar skulle få göra det så fort det var praktiskt möjligt. De som inte återvände hade rätt till kompensation. Arabstaterna röstade emot resolutionen, eftersom de ansåg att den innebar ett erkännande av Israel och resolution 194 antogs aldrig av Säkerhetsrådet och blev därför inte bindande. Däremot antog Säkerhetsrådet år 1967 en förpliktande resolution, 242, som bland annat behandlade flyktingproblematiken. Resolutionens formuleringar kring de palestinska flyktningarna är vaga och säger endast att lösningen skall vara rättvis. Ingen hänvisning till resolution 194 görs.

Den palestinska flyktingfrågan är ännu idag olöst och återkommer vid varje fredsförhandling mellan israeler och palestinier. Det finns ytterligare skäl till att flyktingfrågan har varit svår att hantera, nämligen den omständighet att den palestinska flyktingstatusen går i arv. Definitionen på en palestinsk flykting är en person som bodde i Palestina mellan 1 juni 1946 och 15 maj 1948 och som både förlorade sitt hem och sina möjligheter till försörjning på grund av 1948 års krig. Men även ättlingar vars fäder eller farfäder uppfyllde villkoren betraktas som flyktingar. Klassificeringen av palestinska flyktingar skiljer sig därför från de definitioner som gäller för andra flyktingar. Eftersom flyktingfrågan förblivit olöst och på grund av sättet att beräkna antalet flyktingar uppgår den palestinska flyktingbefolkningen idag till nära fyra miljoner.

Israel med nästan sju miljoner invånare anser att landet omöjligt kan ta emot fyra miljoner palestinska flyktingar inklusive deras ättlingar. Israelerna menar att det är mer rimligt att de palestinska flyktingarna vid bildandet av en palestinsk stat bör ingå som medborgare i den nya statsbildningen. Ett annat argument som anförs är att Israel, i likhet med andra stater, är i sin fulla rätt att själv avgöra sin invandringspolitik och vem eller vilka som ska bli israeliska medborgare.

Israel och tiden efter 1948

Utmaningarna för den första israeliska regeringen som bildades efter fria val år 1949 var enorma. Först och främst gällde det att trygga landets säkerhet och för det krävdes mer pengar, fler invånare och goda internationella kontakter. Dock stod inte de ekonomiska resurserna i proportion till landets behov och den finansiella situationen under Israels första år var svår.

Omedelbart efter kriget kom den judiska invandringen till Israel igång. Det var många judar från Europa, överlevande från Förintelsen, som ville flytta till Israel för att bygga upp ett fungerande samhälle. År 1949 blev Israel medlem i FN och Jerusalem utsågs till landets huvudstad. Jerusalem var under denna tid en delad stad. Den östra delen kontrollerades av Jordanien. För många judar var just den delen av staden den allra viktigaste. Det är där som Tempelberget och Klagomuren ligger. Men de jordanska myndigheterna förbjöd judar tillträde till dessa platser.

I slutet av 1950-talet hade internationellt bistånd, stöd från USA, skadeståndsutbetalningar från Västtyskland och insamlade medel från judar runt om i världen kommit igång på allvar. Allt detta bidrog till att landets ekonomi tog fart. Arabstaterna låg fortfarande i krig med Israel. De kände sig förödmjukade och ville vid lämpligt tillfälle utkräva revansch. Under tiden inleddes en arabisk handelsbojkott mot Israel. Egypten stoppade alla fartyg som passerade Suezkanalen på väg till Israel. Dessutom utfördes många terroristattacker mot den israeliska civilbefolkningen. Israelisk politik har sedan år 1948 kommit att präglas av konflikten med de arabiska grannarna.

Suezkrisen 1956

Egypten, under den karismatiske presidenten Gamal Abdel Nasser, var ledande i kampen mot Israel. År 1954 utvidgade Egypten blockaden mot Israel till att även vägra fartyg passage in till Tiranasundet. Den israeliske premiärministern, David Ben Gurion, menade att en blockad av sundet var en krigsförklaring mot Israel och att Egypten skyndsamt borde avsluta denna aktion. Egypten ingick även ett säkerhetsavtal med Sovjetunionen och genomförde en stor vapenaffär med Tjeckoslovakien år 1955. Samtidigt ökade intensiteten i de av Egypten arrangerade attackerna från Gaza in i Israel. Den israeliska regeringen började känna sig allt mer trängd.

Storbritannien och Frankrike kom också att dras in i konflikten. De två länderna ägde tillsammans med Egypten det aktiebolag som skötte Suezkanalen. När Nasser år 1956 förstatligade aktiebolaget, trots att det enligt en överenskommelse skulle stå under internationell kontroll, fick britter och fransmän tillsammans med israeler en gemensam fiende.

Efter en blixtattack den 29 oktober erövrade Israel hela Sinaihalvön och Gazaremsan, medan britter och fransmän tog kontroll över Suezkanalen. Attacken utsattes för stark internationell kritik och de tre länderna drog tillbaka sina styrkor.

För Israels del innebar den gemensamma aktionen att blockaden mot Eilat upphävdes och att man satt ett tillfälligt stopp för terroristangreppen från Gaza och Sinaihalvön. På Sinaihalvön stationerades en FN-trupp som hade till uppgift att övervaka gränsen mellan Egypten och Israel. FN gav Israel försäkringar om att framtida blockader av sundet inte skulle tolereras.

Yasser Arafat gör entré

I slutet av 1950-talet var den palestinske ledaren Yasser Arafat med och startade ”Den palestinska nationella befrielserörelsen” (al- Fatah). Organisationens målsättning var att genom väpnad kamp etablera en arabiskpalestinsk stat som bland annat omfattade nuvarande Israel. Al-Fatah och andra militanta palestinska organisationer gjorde år 1964 gemensam sak och bildade organisationen Palestinska befrielseorganisationen (PLO). Också här var ambitionen att med gemensamma krafter bekämpa Israel och att i dess ställe bilda en palestinsk stat. År 1969 tog Arafat över ordförandeskapet och var fram till sin död 2004 organisationens obestridde ledare. PLO kom under 1970-talet att bli känt världen över på grund av sin internationellt orienterade terrorism. I slutet av 1970-talet beslöt sig PLO för att koncentrera sina insatser till och kring israeliskt territorium.

Till en början fanns fler aktörer, bland annat Jordanien, som gjorde anspråk på att representera palestinierna. Med tiden har dock PLO av allt fler kommit att ses som palestiniernas legitima företrädare. Sverige var ett av de första västländerna som erkände PLO. År 1983 bjöd Olof Palme Arafat till Sverige för att visa Sveriges stöd till PLO och dess ledare.

Sexdagarskriget

I juni 1967 var det dags för nästa kraftmätning mellan Israel och de arabiska grannländerna. Oroligheterna tog fart i maj samma år. I landets norra delar utbröt strider mellan Israel å ena sidan och PLO och syriska styrkor å den andra. Egypten drogs snabbt in i konflikten eftersom man hade ingått ett försvarsförbund med Syrien och började mobilisera sina styrkor.

Ännu en gång blockerade Egypten Tiranasundet och egyptiska trupper marscherade upp genom Sinaihalvön. FN som hade till uppgift att övervaka området drog – på Egyptens uppmaning – tillbaka sina styrkor. Trots att framträdande medlemmar av FN (bl a Frankrike och Storbritannien) tidigare hade utfäst garantier till Israel, lämnade organisationen hela Sinai området utan nämnvärt motstånd.

Den israeliske utrikesministern, Abba Eban, beskrev läget som att omvärlden delades in i två läger: de som ville förgöra Israel och de som inte gjorde något för att förhindra det. När Jordanien och sedan Irak anslöt sig till den egyptisk-syriska alliansen var Israel omringat av fientliga arméer. Israel såg sin existens stå på spel.

En samlingsregering bildades i Israel och landet massmobiliserade. Regeringen ansåg att det med tanke på landets storlek – Israel är på sina ställen inte mer än 14 kilometer brett – var för farligt att invänta en samlad arabisk attack. Israel var helt enkelt för litet för att klara ett massivt angrepp. De israeliska politikerna insåg att deras enda chans till seger var att följa devisen ”anfall är bästa försvar”.

Tidigt på morgonen den femte juni lyfte det israeliska flygvapnet. Trots att de arabiska trupperna låg stridsberedda vid Israels gränser överraskades de. Den israeliska offensiven blev en total framgång. I praktiken slogs arabländernas flygvapen ut medan de fortfarande befann sig på marken och redan efter några timmar hade Israel skaffat sig luftherravälde.

Kriget har blivit känt som sexdagarskriget. På bara sex dagar erövrade Israel Sinaihalvön, Gazaremsan, Västbanken och Golanhöjderna. Istället för att utplånas, fanns nu israeliska trupper fem mil från Amman, sex mil från Damaskus och elva mil från Kairo. I Israel har kriget fått närmast mytisk karaktär.

Landet kunde trots sin utsatta position oskadliggöra sina motståndare och skaffa sig buffertzoner gentemot sina fiender. Av stort symbolvärde var erövringen av östra Jerusalem. Åter kunde judar besöka Klagomuren.

Israel trodde att man hade fått ett bra förhandlingsläge i och med att stora landområden erövrats. Arabländerna var emellertid inte villiga att skriva på ett fredsavtal med Israel. I FN antogs resolution 242 som i korthet slår fast att Israel ska dra sig tillbaka från ockuperade områden samt att alla stater i området har rätt att leva inom säkra och erkända gränser, utan att hotas eller utsättas för angrepp. Israel gick med på att dra sig tillbaka från ockuperade områden om landets grannar i gengäld erkände Israels existens och röstade för resolutionen. Arabstaterna, som stöddes av PLO, röstade däremot nej.

Arabledarna förtydligade senare sin hållning gentemot Israel vid en konferens i Khartoum, Sudan år 1967. Där enades man om tre ”nej”: Nej till att förhandla med Israel. Nej till att sluta fred med Israel. Nej till att erkänna Israel.

Västbanken och Gaza efter 1967

Israel kontrollerade efter kriget stora landområden, utan att man visste vad man skulle göra med dem när arabstaterna inte var villiga att förhandla. Ganska omgående lät man emellertid ett muslimskt råd ta över administrationen av Tempelberget. Egyptisk respektive jordansk lag fick råda på de ockuperade områdena.

Ganska snart uppstod en intern israelisk diskussion om hur man skulle hantera de ockuperade områdena. Den politiska ledningen såg Västbanken som en viktig buffertzon mot nya eventuella arabiska attacker. I mer religiöst orienterade grupperingar menades att Västbanken var en naturlig del av Israel, där mycket av den judiska historien har utspelats. Många israeler menade också att Israel redan avträtt tillräckligt med mark. Deras utgångspunkt var Balfourdeklarationen som enligt dem inbegrep hela Palestina, inklusive Västbanken, Transjordanien och Gaza. Trots detta hade Israel endast fått tillgång till en del av den västra delen av Palestinamandatet. Sålunda hade man kompromissat färdigt.

Det regeringsbärande arbetarpartiet hade svårare att bestämma sig. Likväl var det vice premiärministern, Yigal Allon, som kom att initiera den framtida bosättningspolitiken. Huvudtanken var att Sinai, tillsammans med Gaza, borde återlämnas till Egypten, men att Israel skulle behålla strategiskt viktiga områden genom bosättningar på Västbanken.

PLO i Jordanien

Arabländernas svidande förluster i sexdagarskriget innebar en stor prestigeförlust hos den arabiska befolkningen i allmänhet och hos palestinierna i synnerhet. De arabiska länderna var därför fast beslutna om att försöka igen. Efter år 1967 gjorde PLO återkommande raider från Jordanien in i Israel.

I Jordanien blev PLO nästintill en stat i staten. PLO införde beskattning av de palestinska flyktingarna och utmanade på allvar kung Hussein I:smakt. Denna utveckling nådde sin kulmen när PLO i Jordanien, vid ett och samma tillfälle inför världens TV-kameror, sprängde tre kapade plan i luften. I september 1970 beslöt sig kung Hussein I att med våld kasta ut de palestinska gerillaorganisationerna. PLO förlorade slaget och flydde till Libanon. Denna september kom i palestinsk historia att kallas ”svarta september” eftersom den jordanska armén endast på några dagar dödade 1500 palestinier i samband med utdrivningen.

Jom kipur-kriget

Sexdagarskriget skapade en känsla av säkerhet bland många israeler. Det hade visat sig att Israel var som bäst när det verkligen gällde och att arabstaterna inte kunde mäta sig med den israeliska försvarsmakten. En höstdag 1973 fick sig emellertid självkänslan en allvarlig knäck.

Den 6 oktober firade hela Israel jom kipur, judendomens viktigaste helg och en dag för eftertanke. En stor del av den israeliska befolkningen befann sig denna dag antingen i synagogorna eller i hemmet. Landets regering var visserligen medveten om arabstaternas militära uppladdning, men bedömde inte läget som akut. Tidigare hade Egyptens president Anwar Sadat hotat med ett väpnat angrepp, men det var få som tog dessa hot på allvar. Egypten, som var nära allierat med Sovjetunionen, hade efter en kontrovers med sin bundsförvant, åter stärkt sin position i förhållande till den kommunistiska stormakten. Sovjetiska vapenleveranser hade gjort Egypten väl rustat för krig. Den egyptiska ledningen hade koordinerat sina attacker tillsammans med Syrien. Denna gång beslutade de sig för att slå till först. På ett givet klockslag angreps Israel både från norr och söder.

När Israels ledning insåg att landet befann sig i krig uppstod panik. Israel hade inte i tid förutsett anfallet och saknade därför tillräcklig militär närvaro vid gränserna. Det gick ett antal dagar innan Israel tillfullo hade lyckats mobilisera. Efter inledande förluster återtog israeliska trupper initiativet och tvingade angriparna att retirera. Striderna som utkämpades var de mest omfattande sedan andra världskriget.

Konflikten i Mellanöstern hade länge varit en storpolitisk fråga. Det kalla kriget gjorde att stormakterna ständigt var närvarande i Mellanösternkonflikten. Sovjetunionen var arabstaternas viktigaste partner, USA var Israels. När Israel hotade att slå ut delar av den egyptiska armén som befann sig i Sinai ingrep Sovjetunionen. De förklarade att de skulle agera militärt om Israel utnyttjade sitt övertag. USA ansåg att varningen var seriös och svarade med att gå i krigsberedskap. För att undvika en eskalering av konflikten påbörjades medlingsförsök. Den 22 oktober undertecknade parterna ett vapenstillestånd.

Israel hade vid denna tidpunkt erövrat Sinai och områden på andra sidan Suezkanalen. Även vid den syriska gränsen hade Israel tagit sig över Golanhöjderna och djupt in på syriskt territorium.

Kriget år 1973 kom även att påverka Sverige och andra västländer. De oljeproducerande
arabländerna inledde under kriget en oljebojkott gentemot
väst. Avsikten med aktionen var att visa hur beroende västvärlden var av
arabisk olja. Oljeembargot initierades av Organisationen för de oljeproducerande
länderna (OPEC) och användes som ett påtryckningsmedel på
västvärlden i syfte att få den att vända Israel ryggen. Hela världsekonomin
kom att påverkas.

Det kan tyckas att Egypten och de andra arabiska staterna på nytt förlorat stort mot Israel. Men istället steg Egyptens status i området. Arabvärlden såg kriget 1973 som en seger och Egypten gjorde datumet då deras armé gick över kanalen till en nationell festdag. Man hade lyckats överraska motståndaren och dessutom varit nära att besegra en armé som ansågs vara mycket kompetent. Oljeembargot visade att den arabiska rösten var värd att lyssnas på. Västvärlden och framförallt utvecklingsländerna kom efter år 1973 att samarbeta allt bättre med arabstaterna.

Också i FN stärktes arabstaternas position. Tillsammans med Sovjetunionen och dess satellitstater och många ickeallierade utvecklingsländer bildades en röstmässigt stark allians i FN:s generalförsamling. PLO fick år 1974 observationsstatus i FN. År 1975 röstade Generalförsamlingen igenom en resolution som jämställde sionism med rasism. Detta uppfattades i Israel som djupt kränkande. Israels representanter i FN lyfte fram att de israeliska araberna hade samma rättigheter som de israeliska judarna. Israel framhöll vidare att arabländerna inte erbjöd den egna befolkningen de medborgerliga rättigheter som var självklara för israeliska medborgare, judar som araber. FN-resolutionen upphävdes först i samband med Sovjetunionens fall år 1991.

För Israels del innebar kriget år 1973 ett uppvaknande. Den förkrossande segern år 1967 hade bidragit till att invagga israelerna i en falsk säkerhet. De var övertygade om att arabstaterna inte skulle kunna besegra dem. Nu – trodde de – hade tiden för ett liv i relativt lugn infunnit sig. Men efter att sex år senare överraskats av de arabiska trupperna infann sig åter oron för att nästa attack kunde vara den sista. Israelerna var väl medvetna om att arabstaterna hade råd att förlora många krig, medan Israel inte kunde förlora ett enda.

Det var inte bara den geopolitiska situationen som var problematisk. Israels ekonomi var på grund av de ständiga terrorattackerna och de upprepade krigen mycket ansträngd, och beroendet av USA var nästintill totalt. Eftersom många andra länder lagt om sin utrikespolitik
i mer arabvänlig riktning, fanns nästan inga andra allierade eller bundsförvanter kvar som Israel kunde söka hjälp hos.

Dessutom var tilltron till den egna armén, IDF (Israel Defence Forces), försvagad. När kriget var avslutat tillsattes en utredning för att ta reda på varför landet inte varit bättre förberett inför angreppet. Skulden föll på armén och dess oförmåga att analysera grannländernas förehavanden. Rapportens slutsatser ledde även till att landets premiärminister, Golda Meir, år 1974 avgick och att arbetarpartiet, som hade styrt landet sedan år 1948, förlorade det följande valet år 1977.

Fred mellan Israel och Egypten 1979

Omvärlden såg på den nya israeliska högerregeringen med misstänksamma ögon och var övertygade om att relationerna i området skulle försämras ytterligare. Det tycktes som om riskerna för ett nytt krig var större än möjligheterna till en stabil fred. Den tillträdande högerregeringen med Menachem Begin som premiärminister sade sig vara motståndare till principen – land mot fred. Vidare såg de på bosättningarna som en naturlig del av Israel och stödet till nya etableringar ökade omedelbart efter regeringsskiftet. I omvärlden fanns även andra tveksamheter beträffande Begins person. Menachem Begin hade varit ledare för Irgun och sågs som personligt ansvarig för en rad olika terrorattentat mot det brittiska mandatstyret.

Men i november 1977 överraskade den egyptiske presidenten Anwar Sadat inte bara Israel, utan även de flesta andra när han sade sig vara beredd att åka till Israel för att förhandla fram ett fredsavtal. Den 19 november samma år kom att bli ett historiskt datum. Begin bjöd in den egyptiske presidenten att tala i det israeliska parlamentet, Knesset. Sadat blev den förste arabiske statschef som besökte Israel. Väl i Knessets talarstol bröt Sadat mot den etablerade arabiska hållningen gentemot Israel. Sadat sade att Egypten var villigt att erkänna Israel som stat och som sin granne. Det var ett genombrott. Israel var på väg att erkännas av det mest inflytelserika arabiska landet.

Förhandlingarna blev svåra. Men när USA:s president Jimmy Carter engagerat sig som medlare lyckades man få till stånd en fredsöverenskommelse. Överenskommelsen blev känd som Camp Davidavtalet och var till sin karaktär övergripande. Förhoppningen var att Israels andra arabiska grannar, när de ansåg sig beredda att förhandla om fred med Israel, skulle använda sig av avtalets ramverk. Avtalet bestod därför av två delar. Den första delen var mer allmänt hållen och formulerat på ett sådant sätt att fler av Israels grannar skulle kunna skriva på liknande avtal. Den andra delen reglerade specifikt relationen mellan Egypten och Israel.

Genom Camp David-avtalet satte Israel punkt för sin närvaro på Sinaihalvön. Man utrymde och monterade ner de bosättningar som etablerats i området, främst längs Aqabavikens västra strand. Bostadsminister, och ansvarig för nedmonteringen, var under denna tid Ariel Sharon, en man som senare kom att bli mer känd som landets försvars- och premiärminister. Israeliska fartyg och varor till Israel hade nu fritt tillträde till Suezkanalen och Aqabaviken. Den ekonomiska bojkotten avslutades. Tusentals israeliska turister började besöka Egypten. Israels ambassadör i Kairo blev Israels första öppna diplomatiska kontakt på arabisk mark.

På många håll möttes avtalet med glädje och förhoppningar. Begin och Sadat fick Nobels fredspris i december 1978. I arabvärlden var däremot reaktionerna mer dämpade. Sadat sågs som en förrädare. Egypten isolerades och uteslöts ur Arabförbundet. Även på hemmaplan stötte Sadat på hårt motstånd. Vänstergrupperingar och islamister avvisade överenskommelsen och menade att Sadat gett upp kampen mot Israel. Motståndet mot fredsavtalet resulterade år 1981 i att Sadat mördades. Gärningsmannen var en islamistisk fundamentalist.

Man kan inte påstå att fredsavtalet lett till varma och nära relationer mellan Israel och Egypten, men likväl upprätthålls sedan dess en kall fred.

Libanonkriget 1982

Israel hade under sin korta existens främst haft problem vid sina södra och östra gränser. När PLO tvingats ut ur Jordanien i början av 1970-talet och flyttat sitt högkvarter till Libanon, ökade emellertid attackerna mot Israels norra del.

PLO och Syrien hade starka intressen av att av bekämpa Israel och har genom årens lopp, till och från, haft ett nära samarbete. Med hjälp av Syrien fick den palestinska organisationen en förbättrad vapenarsenal och attackerna mot Israel blev mer omfattande när PLO tilläts dominera i den sydliga delen av Libanon.

År 1978 gick israeliska styrkor in i Libanon. Motivet för aktionen var att skapa en säkerhetszon mot palestinska terrorattacker och att slå ut PLO:s infrastruktur. Den utlösande faktorn var en terrorattack inne i Israel, orkestrerad av PLO, som kostade 36 människor livet.

Den israeliska insatsen bedömdes av militären som lyckad men den ådrog sig internationell kritik. Samtidigt visade det internationella samfundet viss förståelse för Israels situation. FN gick därför in med en neutral säkerhetsstyrka, UNFIL, dels för hålla parterna isär och dels för att förhindra organiserade attacker från PLO.
Situationen blev emellertid inte märkbart bättre. När PLO i början av 1980-talet etablerade en ”ministat” i Libanon, blev organisationen allt mer utmanande. Efter det att en palestinsk organisation försökt mörda Israels ambassadör i Storbritannien, beslöt sig Israel år 1982 för att gå in i Libanon och angripa PLO.

Det var emellertid inte bara mordförsöket på den israeliska ambassadören som fick Israel att agera år 1982. Med sina dödliga attacker och med det internationella stöd som PLO åtnjöt, hade organisationen under åren blivit en svår fiende till Israel. Under 1970-talet hade, som tidigare berättats, PLO börjat kapa flygplan och genomföra terroristattacker runt om i världen. Det mest (ö)kända attentatet är den massaker som ägde rum år 1972 under de olympiska spelen i München. Den palestinska organisationen Svarta September genomförde ett gisslandrama riktat mot israeliska olympier. Elva israeliska olympier sköts ihjäl. Israels regering menade att tiden nu var inne för att sätta stopp för PLO:s kapacitet att iscensätta sådana aktioner.

Vid Israels inmarsch i Libanon kom den israeliska armén med förvarsminister Ariel Sharon som ytterst ansvarig att på några dagar inta de sydvästra delarna av Libanons huvudstad Beirut. Målen för aktionen var att eliminera PLO:s högkvarter, samt att minska Syriens inflytande över Libanon. Med PLO:s högsta ledning inringad av israelisk militär ansågs läget så pass allvarligt för stabiliteten i området att USA erbjöd Yasser Arafat och andra tongivande personer inom PLO fri lejd mot att han och organisationen lämnade Libanon. Arafat accepterade erbjudandet och flyttade verksamheten till Tunisiens huvudstad Tunis.

Den falangistiske kristne ledaren Bashir Gemayel valdes i augusti samma år till Libanons president. För Israels del var valet av Gemayel välkommet, eftersom han var vänligt inställd till landet. Men några veckor senare mördades den nytillträdde presidenten och oroligheter spred sig till Beiruts gator. Det mesta pekar mot att det var den syriska underrättelsetjänsten som låg bakom attentatet. Falangisterna var dock övertygade om att mordet utförts av palestinska grupperingar och att attentatsmännen gömde sig i flyktinglägren Sabra och Shatila. Följden blev en hämndaktion där hundratals människor dödades.

Den israeliska opinionen hade redan innan tragedin i Sabra och Shatila dömt ut den egna inblandningen i Libanon och när uppgifterna om händelserna i flyktinglägren nådde Israel väckte det bestörtning. Närmare tio procent av landets befolkning gav sig ut på gatorna för att protestera. Opinionen i landet ansåg att Israel som ockupationsmakt hade det övergripande ansvaret för att upprätthålla ordningen i Beirut. I den kommission som tillsattes i Israel för att utreda vad som hade hänt i flyktinglägren och hur det kunnat hända slogs fast att den israeliske försvarsministern, Ariel Sharon, bar ett individuellt indirekt ansvar för att inte ha ingripit och stoppat massakern. Sharon lämnade då posten som försvarsminister.

Den israeliska regeringens målsättning att driva ut PLO ur Libanon hade lyckats, men kvar fanns många andra svåra problem. Det visade sig vara omöjligt att på samma sätt som med Egypten, förhandla fram ett fredsfördrag med de andra arabiska grannstaterna. Istället fattade Israel ett beslut, som gick ut på att ensidigt dra sig sig tillbaka från Libanon och skapa en så kallad säkerhetszon cirka en mil in på libanesiskt territorium. När Israel väl retirerat år 1985 tog Syrien åter kontroll över Libanon. Libanon rymde vid det här laget oheliga allianser, komplicerade relationer och många aktörer. Till dessa anslöt sig en internationell styrka med USA i spetsen.

Libanon hade under det blodiga inbördeskriget blivit en mycket farlig plats för utlänningar. Något som USA fick erfara. År 1984 utsattes de amerikanska styrkorna för ett självmordsattentat i Beirut där över 200 soldater miste livet. USA:s president Ronald Reagan beslöt att dra sig ur Libanon.

Första Intifadan 1987

När PLO hade förpassats till Tunisien, hoppades den israeliska ledningen på att andra palestinska aktörer skulle ta över ledarskapet på Västbanken och Gaza. Men så skedde inte. Palestinierna i området kände ett starkt missnöje med att Israel hade lyckats driva ut PLO från Libanon utan att de arabiska länderna ingripit. Palestinierna på Västbanken och Gaza ville inte längre avvakta resultaten av eventuella förhandlingar mellan Israel och dess grannar.

Det fanns i dessa områden en utbredd trötthet på den israeliska närvaron och en känsla av att man glömts bort av omvärlden. Gazas befolkning hade dessutom från år 1967 ökat med 75 procent och var ett av världens mest tättbefolkade områden.

Läget på de ockuperade områdena blev allt mer spänt. När en israel den 6 december 1987 mördades i Gaza, och det dagen efter inträffade en trafikolycka med israeliska soldater som kostade fyra palestinier livet, spreds bland många palestinier ryktet att bilolyckan var en hämndaktion för mordet på israelen. Till begravningståget anslöt sig tusentals människor och det hela urartade i ett upplopp. Upploppet spred sig över de palestinska samhällena och blev känt som ”intifadan”, vilket betyder uppror eller resning.

PLO:s ledning i Tunis blev lika överraskad som den israeliska regeringen över det som utspelade sig på Västbanken och Gaza. I denna turbulenta tid försökte olika aktörer att agera. Den islamistiska rörelsen Hamas grundades år 1988 av ledare ur det muslimska brödraskapet med målsättningen att etablera en islamistisk stat på israeliskt territorium. Det muslimska brödaraskapet bildades i Egypten år 1928 och förespråkar att ett lands lagar – för att skapa ett rättvisare samhälle – ska utgå från Koranen. Man ville leda den arabiska befolkningen ur dess ”religiösa mörker” och kämpa mot främmande makters inflytande.

På Västbanken och Gaza växte ett lokalt ledarskap fram som till en början utmanade PLO:s ledning i Tunis. Arafat ryckte emellertid åt sig initiativet när han en novemberdag i Alger år 1988 utropade ett självständigt Palestina. USA under Ronald Reagan började visa intresse för PLO och var villig att acceptera organisationen som företrädare för alla palestinier. Villkoret var att de erkände Israels rätt till existens och tog avstånd från terror. PLO försökte tillmötesgå kraven genom ett indirekt erkännande av Israels existens. För första gången sade man sig godta resolution 242, dock med vissa förbehåll. Även om Arafat inte entydigt var beredd att erkänna Israel beslöt sig USA för att se PLO som palestiniernas företrädare.

Den israeliska regeringen hade svårt att hantera den palestinska intifadan – militären hade varken utbildning eller utrustning för att bemöta stenkastande ungdom. I Israel väcktes fredsrörelsen till liv och blev allt mer aktiv. Debatten kring vad Israel skulle göra med de ockuperade områdena tog ny fart. Israel lade för egen del fram ett fredsförslag i maj 1989. Det grundade sig på det Camp David-avtal som förhandlats fram med Egypten. På Västbanken och Gaza ville israelerna att fria val skulle hållas och att under en femårsperiod ett självstyre för palestinierna utvecklades. Den israeliska regeringen var fortfarande inte villig att förhandla med PLO eftersom man betraktade organisationen som en terrororganisation vars målsättning var att utplåna Israel.

3. Osloavtalet och framåt

Efter Gulfkriget mellan FN och Irak bedömdes möjligheterna till förbättrade relationer mellan Israel och dess grannar nu vara bättre än på mycket länge. På amerikanskt och sovjetiskt initiativ påbörjades år 1991 multilaterala förhandlingar i Madrid.

Tanken var att sammanföra Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, palestinierna och Syrien till en gemensam konferens. Förhandlingarna skulle löpa i två olika spår. Det ena spåret gick ut på att de arabiska länderna slöt bilaterala avtal med Israel. Det andra spåret var multilateralt och skulle avhandla frågor som regional säkerhet, flyktingar, miljö och handel.

Pressuppbådet var enormt och förhandlingarna skedde inför öppen ridå, vilket fick till följd att parterna ganska snart körde fast. Svårast var det för syrierna, som hade problem med att sitta i samma rum som israeliska företrädare. Den israeliska premiärministern Shamir vägrade å sin sida att förhandla med Arafat. I Shamirs ögon var Arafat en svuren fiende till Israel och saknade trovärdighet. Istället gavs en jordansk-palestinsk delegation uppdraget att tala för palestiniernas räkning. Förhandlingarna startade men kom inte igång på allvar.

Samtidigt som förhandlingarna pågick, genomfördes år 1992 val i Israel. Arbetarpartiets ledare Yitzhak Rabin avgick med segern. I valrörelsen lovade Rabin att få fart på överläggningarna med Israels grannar. Utrikesministern Simon Peres hade under 1980-talet varit involverad i informella samtal med palestinier. Genom norsk/svensk medling hade han hittat kanaler till den palestinska motparten. I dessa informella samtal tyckte sig Peres märka en annan, och mer försonlig, inställning hos palestinierna än den som framkommit i Madrid. Rabin och Peres beslöt därför att pröva ett annat förhandlingsupplägg vars bärande tanke var största möjliga diskretion och att en uppgörelse med palestinierna skulle prioriteras.

Oslospåret

Under stort hemlighetsmakeri flög representanter från den israeliska regeringen och PLO till Norge. På en plats långt bort från strålkastarljuset gjordes försök att närma sig varandra.

Efter mycket möda lyckades parterna nå en överenskommelse som inte många hade trott varit möjlig. Den 13 september 1993 undertecknade Rabin och Arafat ”Principdeklarationen för interimsjälvstyre” på Vita husets gräsmatta. Fundamentet för deklarationen var FN-resolutionen 242. Några dagar dessförinnan hade Arafat och Rabin undertecknat tre brev. Breven var ett led i ett försök att normalisera relationen mellan Israel och PLO. PLO undertecknade i det första brevet Israels rätt till existens, tog avstånd från terrorism och lovade att omformulera de paragrafer i stadgarna som talade om Israels utplåning. I det andra brevet accepterade Israel för sin del, PLO som palestiniernas legitima företrädare och i det tredje brevet gav Arafat löfte om att avsluta intifadan. Det som nu hade inletts var en process som syftade till en permanent lösning mellan israeler och palestinier.

Osloavtalet, eller Osloprocessen som det också kallats, var en flerstegslösning. Man enades om att lämna de svåraste frågorna till sist och ta de mindre svåra först. Alla riktigt besvärliga frågor sköts sålunda på framtiden i hopp om att en stegvis process skulle skapa ett ömsesidigt förtroende en faktor nog så viktig om man ska våga anta de allra svåraste utmaningarna.

Det första steget var att erkänna varandra. Det andra steget mynnade i ett avtal som undertecknades i Kairo år 1994. I avtalet fastslogs att Arafat och PLO kunde återvända till Gaza och upprätta ett självstyre. Till självstyret på Gaza kopplades även staden Jeriko på Västbanken. Med detta ville man indikera att det i framtiden inte bara handlade om ett självständigt palestinskt Gaza. Självstyret skulle gälla under en femårsperiod och successivt komma att omfatta allt större områden på Västbanken. I det sista steget gällde det att förhandla fram en permanent överenskommelse om Jerusalems status, flyktingfrågan, bosättningarna och formerna för ett palestinskt självstyre.

Avtal med Jordanien

Madridkonferensen blev inte det genombrott på konflikten i Mellanöstern som många hade hoppats på. Men misslyckandet hade ändå det goda med sig att Oslosamtalen mellan israeler och palestinier kom igång. Samtalen i Norge kom i sin tur att bidra till tillkomsten av ett fredsavtal mellan Israel och en annan av de tidigare deltagarna i Madrid, nämligen Jordanien.

Israel hade visserligen under lång tid haft hemliga samtal med Jordanien, men på grund av Jordaniens utsatta geopolitiska position förmådde man aldrig att förhandla fram ett formellt fredsavtal. Jordaniens befolkning består till drygt hälften av palestinier. Landet har under många år sett sig, i konkurrens med PLO, som palestiniernas verkliga representant. Efter denförsta intifadans utbrott avsade sig Jordanien anspråken på Västbanken och erkände PLO som palestiniernas företrädare. Det blev nu enklare för Jordanien att förhandla på egen hand med Israel. Men fortfarande hade Jordanien vissa intressen i Jerusalem. Man ville behålla sin status som beskyddare av de muslimska helgedomarna. En bakomliggande orsak till att Jordanien ville behålla sin överhöghet över al-Aqsa moskén var att Jordaniens dåvarande kung Hussein I:s farfar hade skjutits på tempelplatsen och därför var platsenav extra stor betydelse.

Den 25 oktober 1994 undertecknade Israel och Jordanien ett fredsavtal. Därmed hade Israel sedan bildandet år 1948 lyckats förhandla fram fred med två av sina närmaste grannar.

Osloprocessen går vidare

Den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin hade i detta läge opinionen på sin sida. På båda sidor mobiliserades emellertid krafter som var emot fredsöverenskommelsen. Israel drabbades av återkommande och förödande terrorattacker. I Hebron, den 25 februari 1994, sköt den israeliske bosättaren Baruch Goldstein ihjäl 29 palestinier vid Patriarkernas grav. Våldet kom att bli ett avgörande inslag under Osloprocessens gång.

Förhandlingarna med PLO var en prövningarnas tid för Israel. Den egna säkerheten som dominerat all israelisk politik allt sedan statens bildande blev viktigare än någonsin. De terrorattacker som drabbade Israel underförhandlingarnas gång fick många israeler att ställa sig tvivlande till Yasser Arafats förmåga och vilja att göra någonting för att stoppa terrorismen.

Även om många israeler inte var övertygade om att Arafat var rätt man på rätt plats, så kunde de börja njuta frukterna av normalare kontakter med omvärlden. Utländskt kapital strömmade in i landet. Ekonomin växte och började närma sig europeisk standard. Till Israel kom även nära en miljon ryska judar som efter Sovjetunionens upplösning tilläts lämna landet. Många av de ryska judarna var välutbildade och bidrog till Israels snabba utveckling. Israel blev ett land med en stark tro på framtiden. Invandringen var som störst under Irakkriget med 1 000 invandrare per dag.

Problemen tilltar

Nästa steg i Osloprocessen togs i september 1995. Dessförinnan hade Yasser Arafat återvänt och bosatt sig i Gaza. Det var nu man skulle komma överens om tidtabellen för ett israeliskt tillbakadragande från Västbanken. På grund av fortsatta terrordåd och Arafats ovilja att stävja terrorn började den israeliska opinionen att svikta. Israelerna blev allt mer tveksamma till huruvida den egna säkerheten gynnades av ett palestinskt självstyre. Arafat å sin sida menade att han inget kunde göra så länge den israeliska regeringen fortsatte att bygga ut bosättningarna och att det var mer fruktbart att i fredsprocessen försöka få med de grupper som utförde attackerna mot israelerna.

Osloprocessen hankade sig fram och dess förespråkare fick arbeta hårt för att vinna gehör. Under en fredsmanifestation i november 1995 inträffade ett allvarligt bakslag. Yitzhak Rabin, som var mötets huvudtalare försvarade den väg mot fred man slagit in på. Efter sitt tal mördades han av en israelisk extremist.

Så nära men ändå inte

I början av 1996 valdes Arafat till ordförande för den palestinska myndigheten. Det palestinska självstyret under Arafat omfattade nästan alla palestinier. Den civila administrationen som polis, skolväsende, sjukvård, skatteintag, etcetera sköttes av den palestinska myndigheten. Fortfarande kontrollerade dock Israels militär den yttre säkerheten.

Shimon Peres, som var angelägen om att slutföra förhandlingarna med palestinierna, beslöt att utlysa nyval tätt inpå Rabins död. Han efterlyste ett tydligt mandat från väljarna att fortsätta med förhandlingarna. Men valrörelsen kom att ackompanjeras av terrorattacker från i huvudsak den palestinska terrorgruppen Hamas. Dessutom attackerades landet norrifrån av den libanesiska gerillan Hizbollah. En allt mer ifrågasatt Peres beslöt sig för att visa handlingskraft. I vedergällningsaktionen som följde mot Hizbollah tog militären miste och sköt en raket mot en FN-postering. Ett stort antal civila blev offer för misstaget och Peres tappade än mer förtroende hos den israeliska allmänheten och framförallt bland deisraelisk-arabiska väljarna.

Peres motkandidat Benjamin Netanyahu, den nye partiledaren för Likud, lyckades med ytterst liten marginal överta regeringsmakten. Netanyahus paroll under valrörelsen var fred och säkerhet. Israels nya regering fastslog att man ville arbeta enligt Osloavtalets riktlinjer. Man klargjorde också att Israel skulle förhålla sig passiv till fortsatta steg så länge Arafat inte uppfyllde sina åtaganden om att stoppa terrorn. Resultatet blev det motsatta. Arafat, som under stora protester våren och sommaren 1996 låtit fängsla Hamasmedlemmar, såg nu en möjlighet att låta dem löpa. Säkerhetssamarbetet med Israel avbröts.

Försök till nystart

Osloprocessen hade stött på stora problem. För att få till stånd en nystart bjöd i oktober 1998 den amerikanske presidenten Bill Clinton in parterna till USA för nya förhandlingar.

Återigen ställdes krav på att PLO dels skulle ändra i de stadgar som uppmanade till staten Israels utplåning och att de skulle slå ned på terrorismen. Israel utfäste sig att öppna en palestinsk flygplats i Gaza och bygga en säker väg mellan Gaza och Västbanken. Vidare lovade man att fortsätta tillbakadragandet från Västbanken. Svårigheterna kvarstod även efter mötet. På grund av den israeliska regeringens interna problem utlystes år 1999 nyval i Israel.

Ett erbjudande man inte kan tacka nej till…

I valet 1999 ställde Israels genom tiderna mest dekorerade militär, Ehud Barak, upp som ledare för arbetarpartiet och tog hem segern. Barak gick till val på ett program med bland annat löftet om att dra tillbaka trupperna i Libanon och att påbörja fredsförhandlingar med Syrien. Enligt Barak var Syrien nyckeln till hela regionens låsningar. Ett avtal med Syrien skulle i sin tur underlätta diskussionen med palestinierna eftersom Syrien finansiellt stödde olika palestinska grupperingar. Tanken var att om stödet upphörde skulle terrorattentaten minska i omfattning och göra situationen enklare för alla parter. Pressen på Arafat skulle dessutom vara mycket starkare om det fanns ett färdigt fredsavtal med Syrien.

Ytterligare en anledning till Baraks optimism gällande Syrien, var att landets åldrige president Hafez al-Asad låg för döden. Rykten gjorde gällande att Asad var villig att förhandla med Israel. En annan ledare som var på väg att lämna scenen var den amerikanske presidenten Bill Clinton.

Det sades att Clinton ville ha ”fred i Mellanöstern” på sin meritlista innan han lämnade presidentposten. Barak hoppades att dessa faktorer skulle underlätta möjligheterna att komma överens. Samtalen med Syrien visade på vissa öppningar. Men, som vanligt, hade man svårt att enas kring ett avtal som klarade ut Golanhöjdernas status. Trots att parterna varken hade enats om någonting eller att säkerhetsgarantier från Syriens sida hade lämnats, drog Israel tillbaka all sin militär från libanesiskt område. Enligt Barak var tillbakadragandet en följd av det stora antalet dödade israeliska soldater och inte ens en begränsad militär närvaro på libanesiskt territorium var längre motiverad.

När samtalen misslyckats med Syrien återgick Barak till förhandlingarna med Arafat. Baraks ambition var att gå runt Osloprocessens återstående steg och istället förhandla direkt med Arafat om en slutlig fredsöverenskommelse. Till en början var Arafat tveksam till Baraks utspel. Palestinierna förordade att de sista stegen av Osloavtalet först skulle genomföras, vilket innebar ett fullständigt israeliskt tillbakadragande, innan man tog tag i återstående stötestenar. På hösten 1999 kom man ändå i Sharm el-Sheikh överens om att under den andra delen av år 2000 påbörja slutförhandlingarna.

I Camp David (den amerikanska presidentens officiella landställe) presenterade Bill Clinton ett slutgiltigt förslag som gick ut på att palestinierna skulle få hela Gaza och cirka 95 procent av Västbanken. De återstående procenten av Västbanken skulle tillfalla Israel och kvittas mot israelisk mark i Negevöknen. Tanken var att Palestina skulle bli en demilitariserad stat, men ha en stark polisstyrka och internationell närvaro vid sina gränser. Vidare skulle palestinierna ha suveränitet över området kring al-Aqsa moskén och de arabiska kvarteren i Jerusalem. Beträffande flyktingarnas situation stipulerades att de kunde välja mellan att antingen bo kvar eller flytta till den nya staten Palestina, bosätta sig i ett tredje land eller i Israel om Israel bedömde en sådan önskan som möjlig att uppfylla. Barak var, med några reservationer, positiv till förslaget. Arafat tackade nej med bl a motiveringen att alla flyktingar som ville skulle ges möjlighet att flytta tillbaka till Israel. Han menade vidare att det förslag som låg på förhandlingsbordet inte var ett erbjudande om en självständig stat utan om ett stort fängelse.

Barak som hade satt hela sin prestige på att ro ett slutligt avtal i hamn förlorade tillsammans med Israels fredsrörelsesom sett Arafat som en förhandlingspartner – sin trovärdighet. Arafat som avvisat förslaget mottogs av de sina som en hjälte eftersom han orkat stå emot Israels och USA:s påtryckningar om att ingå ett fredsavtal.

Kort efter sammanbrottet kunde en ökad militant aktivitet bland PLO:s organisationer skönjas. Den 27 september 2 000 skördade den andra intifadan sitt första offer, en israelisk officer sköts av en palestinsk kollega i den gemensamma polispatrullen. Dagen efter besökte Likuds nya partiledare Ariel Sharon Tempelberget. Säkerhetspådraget och proteststormarna var omfattande. Palestinierna såg Sharons besök på Tempelberget som mycket provocerande. Den andra intifadan, eller al-Aqsa-upproret hade dragit igång på allvar. Det palestinska upproret planerades och organiserades av PLO. Detta innebar att konflikten omedelbart trappades upp med stora mänskliga förluster på bägge sidor.

Parterna träffades ånyo i januari 2001 med Egypten som värd. Intifadan hade då pågått i några månader och tiden höll på att rinna ut för den hårt pressade Barak. Baraks enda chans att bli återvald var att visa upp ett fredsavtal med palestinierna. Men när det misslyckades och en ny terrorvåg svepte över Israel, tappade israelerna tron på förhandlingar med Arafat.

Kritiken mot Arafat kom inte bara från israeliskt håll. Världsbanken och Internationella valutafonden hade flertal gånger uppmärksammat problemen inom de palestinska myndigheterna, som utmärktes av omfattande korruption och en ovilja att genomföra reformer. Allvarligast, för Arafats del, blev den egna palestinska befolkningens missnöje med hans sätt att styra den palestinska myndigheten och vanstyrets konsekvenser för vardagslivet.

Osloprocessen död och begraven?

I februari år 2001 hölls val om vem som skulle bli Israels nya premiärminister. Istället för Baraks förhandlingslösning röstade det israeliska folket för Ariel Sharons löfte om säkerhet; att slå ned på den palestinska terrorismen först och sedan uppnå fred. Sharon valdes med den största segermarginalen i Israels historia och bildade en bred regeringskoalition.

De självmordsbombningar som förut bar Hamas och Islamiska Jihads signatur började också utföras av fler palestinska organisationer, däribland PLO:s största parti, Fatahs väpnade gren al-Aqsa martyrerna.

Relationen mellan den israeliska regeringen och den palestinska ledningen var vid denna tidpunkt mycket ansträngd. Israels regering kom med upprepade krav på att Arafat skulle avbryta intifadan. När så inte skedde sattes Arafat i husarrest på Västbanken. För detta utsatte omvärlden den israeliska regeringen för hård kritik. Det ansågs att Arafats möjligheter att agera mot terrorismen omöjliggjordes om han inte kunde röra sig fritt, medan den israeliska regeringen ansåg att Arafat var en del av problemet med terrorismen, eftersom han inte gjort tillräckligt för att stävja den. Dessutom tyckte israelerna att Arafat genom sina många säkerhetsstyrkor och sin omfattande förmögenhet mycket väl kunde styra de olika terrorgrupperna i önskvärd riktning.

I slutet av år 2002 lämnade arbetarpartiet regeringen och i januari 2003 hölls återigen ett israeliskt parlamentsval. För arbetarpartiets del blev valet ett fiasko. Istället blev Ariel Sharon den store segraren och kunde fortsätta som premiärminister. Sharon gick fortsatt hårt åt terroristorganisationerna. Många av den islamistiska rörelsens Hamas ledande företrädare dödades. En kontroversiell säkerhetsbarriär huvudsakligen i form av stängsel och en mindre del som en mur började byggas på Västbanken i augusti 2002. Till en början var syftet att det endast kring vissa städer, som Jerusalem och Tulkarm, skulle finnas en barriär som försvårade för palestinska terrorgrupper att ta sig in i Israel. Men när de tätt återkommande självmordsbombningarna började dominera det israeliska vardagslivet växte behovet av att radikala åtgärder.

Tanken på en säkerhetsbarriär lanserades från början av arbetarpartiet som drev frågan i valrörelsen 2001. Från arbetarpartiets sida ansåg man sig inte längre via förhandlingar kunna sluta ett fredsavtal med Arafat. Ändock, menade arbetarpartiet, borde Israel lämna Västbanken och Gaza och avskärma sig från dessa områden med hjälp av en säkerhetsbarriär. Den israeliska oppositionen, så länge den befann sig i opposition motsatte sig detta, men ändrade inställning när de övertagit regeringsansvaret 2001. Därefter satte de igång med att planera och bygga barriären.

Protesterna från palestinsk sida var mycket starka. Man framhöll dels att Israel bygger på deras mark, och dels förstör många palestiniers möjligheter att arbeta och försörja sig. Även från internationellt håll var reaktionerna kraftiga. Internationella domstolen i Haag uttalade sig i frågan. Det påtalades att säkerhetsbarriärens dragning borde ändras så att den inte inkräktar på palestinskt territorium. Dessförinnan hade den israeliska högsta domstolen beordrat den israeliska regeringen att inom vissa områden göra om sträckningen för att bättre upprätthålla balansen mellan Israels säkerhet och palestiniernas möjlighet att leva ett drägligt liv.

Från israelisk sida hävdas att lösningen med en barriär endast är en tillfällig säkerhetsåtgärd som blir överflödig när fred slutits. Vidare säger israelerna att ett liknande system finns runt Gaza som ur säkerhetssynpunkt visat sig fungera väl. Slutligen påpekar man att om den palestinska myndigheten med kraft hade ingripit och stoppat terrorismen skulle man överhuvudtaget inte behöva bygga en säkerhetsbarriär.

Samtidigt som Sharon menat att Arafat inte är en möjlig förhandlingspartner tog han ett initiativ till att evakuera alla bosättningar på Gazaremsan. Förslaget beträffande Gaza, var det mest långtgående som någon israelisk premiärminister lagt fram. Sharon menade att det i framtiden inte ska finnas några civila israeler i Gaza. Israel skulle genomföra sina planer, enligt Sharon, oavsett om man lyckades komma överens med den palestinska myndigheten eller inte.

maila Maila denna sida till någon!

Facebook

post this at del.icio.uspost this at Diggpost this at Technoratipost this at Yahoo! my webpost this at Windows Livepost this at Google Bookmarks